Farväl Lunga Lunga

Idag, på självaste min födelsedag, höll jag min sista lektion och i morgon torsdag kommer Daniel till Lunga Lunga för att köra mig och Bendettah till Moi Airport, Mombasa. Därifrån tar vi flyget till Nairobi för ett par dagar i huvudstaden och på lördag går planet hem till Sverige. För tre månader sedan tog jag mig ”the African way” till Lunga Lunga – en skumpig, utdragen, obekväm, svettig men billig bussresa på 14 timmar. Nu kostar jag på mig att åka hem som den ”muzungo” jag är. Bekvämt, snabbt och dyrt.

Tidpunkten har också kommit att stänga bloggen och summera min volontärtid för Project Africa, Mombasa, Kenya, Afrika. Men hur gör jag det utan att det blir sentimentalt, klyschigt och platt? För orden räcker, på något sätt, inte till. Förmodligen behöver jag också vara hemma ett tag för att, på ett djupare plan, smälta allt jag varit med om och hur det kommer att påverka återstoden av mitt liv. Så tills vidare gör jag enkla 10-i-topp-listor och börjar med vad jag INTE kommer att sakna;

1. Nedskräpningen och smutsen
2. Korruptionen och byråkratin
3. Falsksången och domedagspredikningarna från protestantkyrkan
4. Stirrande, kommenterande män
5. Röken och avgaserna
6. Försäljarna som bestämt sig för att sälja på mig något jag absolut inte behöver
7. Böneutroparen
8. Den tunga trafiken
9. Trängseln och förseningarna på Matatus
10. Insekter och allmänt grus i sängen

Det finns förstås oerhört mycket att beklaga, och uppröras över, här i Kenya. Den extrema fattigdomen och hur barn, kvinnor och djur behandlas generellt, men det är så allvarliga frågor att de inte platsar på en lista som denna. Det är dessutom inget jag kan lämna bakom mig utan, förhoppningsvis, något jag kommer att fortsätta försöka påverka, indirekt, hemifrån. Om så enbart på mikronivå. Med det sagt går jag över till 10-i-topp-listan över vad jag kommer att sakna. Mycket.

1. Bendettah, min syster
2. Alla övriga kloka, positiva och urstarka kvinnor
3. Den afrikanska vänligheten och generositeten
4. Lektionerna
5. Det lugna vardagslivet på Mission House ihop med elever och personal
6. Hakuna Matata-mentaliteten och övertygelsen om att det finns en bra framtid (trots allt)
7. Alla goa, glada och nyfikna barn
8. Färsk, solmogen frukt varje dag
9. Solen och stränderna
10. Den vackra naturen, fåglarna och de vilda djuren.

Även om jag känner ett stråk av vemod ska det bli jätteskönt att komma hem till familj och vänner. Framför allt till Göran, min älskade man, som jag har saknat varje dag och som så självklart släppte iväg mig. Och det gjorde han inte förgäves.  För de senaste tre månaderna har varit en helt unik, omvälvande, rolig och lärorik tid ihop med fantastiska människor.

Asanta Sana - Tack - Bendettah, Julietta, Josephine, Johan, Isak, Mr Attman, Rehema, Nyamvula, Janet, Shida, Kristin, Elisabeth, Eunice, Aisha, Mwaka, Benjamin, Ester, Esther, Anne, Anna x 3, Margareth, Cecilia, Teresia, Teresa, Nazua, Lilian, Caroline, Dorcas, Margreth, Damaris, Joyce, Judith, Mlongo, Saveth, June, Emelie, Mercy, Salma, Riziki, Agatha, Mbeyu och alla andra – ingen nämnd och ingen glömd.

Tack också till alla där hemma som följt mig via bloggen. Ert stöd och intresse har betytt mycket. Vi ses snart!

Kenyanska rytmer

Natten kommer tidigt här i Kenya. Redan vid 18.30-tiden är det mörkt och någon timma senare är det becksvart. Bara en vecka till ska jag sova under myggnät, åtminstone för denna gång. Ser fram emot obruten sömn för trots öronproppar vaknar jag alltid flera gånger per natt av olika ljud som strömmar in genom de öppna fönstren. I Mombasa med omnejd är glasfönster väldigt ovanliga och också onödiga då temperaturen sällan, för att inte säga aldrig, sjunker under 20 grader.

Eftersom musik och sång har en central plats i mitt familjeliv vill jag berätta något om kenyanernas förhållande till musik. För musik hörs överallt och (nästan) vilken tid som helst på dygnet. Julietta sjunger gärna Duruma-hymner när hon är glad. Och alla som äger en musikanläggning nyttjar den konstant för att spela afrikanska upp-tempo-låtar (tror inte att de känner till moll). Reggae är också populärt i Kenya, rastafaris ser man lite här och var. I varje välsorterad kiosk kan du köpa mössor och andra accessoarer i de klassiska, randiga rastafärgerna. 

De näringsidkare som ALLTID spelar musik är matatus/bussar, barer (inte så konstigt) och hårfrisörer (mera konstigt). Liksom gaspedalen hålls i botten, spelas musiken på maxvolym. För att man är stolt över sina knastriga högtalare, eller lomhörd, är oklart, men ingen av mina vänner förstår när jag håller för öronen i ”discobussen” som är värst av alla. Känner mig som en pensionär.

Även i kyrkorna spelas det mycket och hög musik, gärna karaoke och ”peoples songs”. Vår granne – en protestantisk kyrka – har den värsta högtalaranläggningen i byn och nu kan jag med bestämdhet slå fast att myten ”afrikaner har musiken i blodet” är just en så fördomsfull myt som man kunde tro. Så mycket falsksång som mina arma öron har tvingats utstå under dessa månader. Huvaligen.

Olika stammar har sina egna hymner, ofta med religiösa förtecken. Kambas har många musiker som ofta spelas och visas här (piratkopior, förstås, vem har råd med original-CDs?!). För när du spelar en CD ska du helst också koppla den till en TV så att alla kan se artisten. Och sen tar kreativiteten slut. ”Artisten-står-i-en-trädgård/strand-sjunger-in-i-kameran-och-ett-gäng-damer-skakar-på-rumpan-i-bakgrunden”-konceptet dominerar fullständigt. Men det svänger ofta skönt :)

 Lyssna själva!

Nedräkningen börjar på nytt

Drygt en vecka kvar i Kenya och nu är det slutspurt på allvar. Lite stressad över att kvinnorna i Godo halkat efter de andra (en lektion gick bort på grund av matutdelning av Röda Korset och två andra dagar på grund av ihållande regn) men litar på att deras starka motivation och Bendettah tar dem i mål. Ska idag översätta en mall, till en enkel affärsplan, till Swahili och printa ut den ihop med en engelsk variant så jag kan dela ut dem på morgondagens lektion i LL. För det blir faktiskt min sista lektion med dessa fantastiska damer. Jag hoppas också att några Rafiki-brev från Sverige har hunnit fram till i morgon. Spännande! På måndag träffar jag Godo-kvinnorna för sista gången och onsdag Perani. Känns jättekonstigt och lite vemodigt men allt roligt brukar ju ha ett slut. Och jag är så oerhört nöjd med vad vi har åstadkommit tillsammans under dessa oförglömliga månader i Kenya. Josephine, Bendettah och Julietta vill inte att jag ska åka men jag har lovat att besöka dem igen så snart jag kan.

På fredag åker jag och Josephine, vår sjuksköterska, med Teresia från Godo till traktens sjukhus för att skaffa henne nya tänder. Teresia och jag är ungefär jämngamla (de flesta vet inte exakt hur gamla de är) men tappade alla tänder efter sina förlossningar. Ett stort handikapp, såväl psykiskt som fysiskt, och barn och vuxna skrattar ofta åt henne. Hon är den härligaste, gladaste person man kan tänka sig, som jobbar hårt med sitt lilla företag. Tack vare en generös donation från Sverige får nu Teresa nya tänder och hennes glädje över detta vet inga gränser. STORT tack!

Vädret liknar nu en bra svensk sommar. Det regnar ibland, mulet och soligt om vartannat, och jag behöver inte duscha 4 gånger per dag för att få bort svett- och smutslager. Tvärtom känns tvättvattnet lite kyligt och jag sover i både nattlinne och lakan. Mangon börjar mogna på träden och majsen står halvmeterhög på åkrarna. Samtidigt får jag rapporter hemifrån om vårens första glassar, bad och grillningar - lycklig över att få återvända till Moder Svea när hon är som vackrast.



Om precis en vecka lyfter planet från Mombasa till Nairobi där jag och Bendettah ska tillbringa två dagar innan hemresan till Sverige. Hon flyger då för första gången i sitt liv och jag är så glad att hon ville följa med även om hon är rädd. Vi ska göra lite sightseeing, och kanske shoppa. Det kommer att bli det svåraste - att skiljas från Bendettah som nu är min vackra, afrikanska syster. 

Om identitet och äktenskap

Igår vinkade vi av Johan som påbörjade sin hemresa till gamla Sverige. Under kommande två veckor är det nu bara vi tjejer som kommer att undervisa och umgås (Mr Attman har fortfarande lov). När datalektionerna är över, och det är tisdag eller fredag (= lektionsfritt på eftermiddagen) blir vi ofta sittandes länge under Makutin, efter lunch, och pratar om allt mellan himmel och jord. Inte sällan kretsar samtalen om skillnaderna mellan våra respektive kulturer och nyfikenheten är stor på båda sidor. Bendettah delar gärna med sig av både bra och dåligt i Kenya och helst pratar hon om vad som gäller inom Kamba, hennes stam. För i Kenya finns det 42 stammar (47 man räknar med icke-officiella) - alla med egna språk, traditioner och seder. Inom varje stam kan det dessutom finnas upp till ett 20-tal klaner så det är mycket att hålla reda på.

Kikuyu är landets största stam och de tre presidenter man haft, sedan självständigheten 1963, har alla varit Kikuyer. Efter att ha pratat med folk i snart tre månader är det uppenbart att stamtillhörigheten är viktig för den egna identiteten även om de flesta, i första hand, ser sig som Kenyaner och talar Kiswahili (återkommer om separatisterna i ett annat blogginlägg). Man har åsikter om alla stammars särarter (lätt fördomsfulla kan tilläggas) men man kan gifta sig mellan stammar och då blir automatiskt mannens stam den som familjen tillhör. Kvinnan behåller sitt ”tribal name” som mellannamn. 

Stammarna följer oftast religion men sambandet är inte glasklart. Här utmed syd-kusten finns det många Durumas och Digos. Digos är främst muslimer men Durumas är både kristna och muslimer. Här finns också en hel del Kambas som egentligen härstammar från de nord-östra provinserna och de är oftast kristna som Kikyuerna. Benedettah föddes Kamba och gifte sig med en Kamba som fick betala 70 000 Ksh och tre getter för henne. ”That´s how we do in Kamba” som hon sa med sitt underbara skratt. En hemgift som för övrigt, fortfarande håller på att betalas av (vilket innebär att Bendettah fick nöjet att betala sin egen hemgift!). Hemgifterna, sk Dowryn, är en börda för många familjers ekonomi. En PA-medlem blev, efter 20 års äktenskap och 4 barn, hemförd av sina föräldrar eftersom Dowryn inte hade slutbetalats (kvinnan ifråga är nu lyckligen återbördad till barn och man, kan jag lugna oroliga läsare).

När älskande tu vill gifta sig rymmer kvinnan, vid ett obemärkt ögonblick, till mannen och hans familj. Därefter besöker mannen kvinnans föräldrar, tillsammans med en vän, berättar var deras dotter är och att han vill gifta sig med henne. Föräldrarna meddelar sin Dowry och vad man förväntar sig för mat och dryck på festen. Mat och dryck som mannens familj måste bjuda på. Både Bendettah och Cecilia Mumbe, en av våra duktiga entreprenörer, undrade vad mina föräldrar hade begärt i hemgift av Göran?! ;-)

Bigami är vanligt förekommande i Kenya. Även polygami har status här för det visar att mannen har råd med flera fruar. Inom Kamba kan även en gift kvinna gifta sig med en annan kvinna, men då inte nödvändigtvis av kärlek till kvinnan (homosexualitet är no-no i Kenya) utan av önskan att få det barn man själv inte fått. Det finns debattörer som, med rätta tycker jag, hävdar att månggifte inte är förenligt med ett demokratiskt och modernt samhälle. Och det går tydligen bra att vara ”gift” utan att egentligen inte vara gift i lagens mening, en konstruktion som underlättar en eventuell skilsmässa. Skilsmässa är OK i alla stammar, bland kristna som muslimer. Lite förvånande, men förmodligen även det ett uttryck för kenyanernas pragmatism.

Idag är det lördag vilket betyder förmiddag ihop med "The Stars". Men efter lunch åker jag, Julietta och hennes små flickor, Mary och Jemima, till Shimoni för att bada och lyxa till oss på Shimoni Reef Lodge. Det ska bli mysigt!

Våra stjärnor går till val

Av alla händelser, upplevelser och erfarenheter att minnas från Kenya (för nu är det nedräkning, tro det eller ej) har den gångna helgens "Global Vote" fått en särskild plats i mitt hjärta. Tjejerna genomförde valet med stor entusiasm, stolthet och glädje och det var inte bara roligt att se utan även hoppingivande. De flesta Kenyanska flickor är nämligen extremt tystlåtna och hämmade. De är uppmärksamma, artiga, nyfikna och vänliga men blir stumma i vuxnas sällskap. Otaliga gånger har flickorna i ”The Stars” brottats med sin blyghet och osäkerhet, när jag eller Johan har tilltalat dem, och blygheten vinner nästan alltid. Säger de något är det så tyst att du ändå inte hör. Det har gjort extra ont i hjärtat eftersom våra lektioner ofta handlat om just deras rätt att göra sin röst hörd, att uttala sin åsikt och bli respekterad för den – ett fundamentalt budskap i FN:s barnkonvention.

Det finns, tack och lov, även utåtriktade och trygga tjejer, som vågar och vill ta plats, med dem är lätt räknade. Så när alla dessa timida flickor nu äntrade scenen – och vi vuxna stod i kulisserna – var de visserligen inte högljudda men visade med kropp och handling att det nu var deras tur. Och deras dag. De visste precis vad som skulle göras och gjorde det jättebra. Min uppgift var att fotografera och hålla Bendettah borta från kommandobryggan (B kan inte stava till ordet passiv ;)). Och om vi har tur kommer Stjärnorna att synas i nästa nummer av "The Globe", WCPRCs skolmagasin.

 

Efter den seriösa delen av dagen, tjejernas val av barnrättshjälte för World´s Children´s Prize 2012, blev det lek och fest. Fotboll, dans, sång, dikter och drama stod på programmet. Vi vuxna blev uppbjudna flera gånger och fick nöjet att dansa så svetten lackade. Hur kul som helst! Nu var även tjejerna varma i kläderna och läsk, kakor, godis och bröd fyllde snabbt hungriga små magar under prat och skratt. Ansvariga valfunktionärer fick bindor som tack för det fina jobb de gjort och Salma, vår enastående president, fick ett halsband från Sverige. The Global Vote 2012 i Lunga Lunga blev en oförglömlig dag för både barn och vuxna! :)

För dig som vill veta mer om WCPRC och vad du kan göra för världens barn – läs mer här.

En godnattsaga

Det var en gång en duktig, klok och strävsam kvinna som länge önskat sig ett pass. Hon visste att det var en skatt som kunde öppna nya världar för henne, men även om hon var utbildad och intelligent visste hon inte alls hur hon skulle få sin önskan uppfylld. Ingenstans fanns nämligen information att få så hon frågade olika människor till råds. Någon sa si och någon sa så. En dag träffade hon en kunnig person som berättade att hon först måste skaffa sig ett födelsebevis. Så kvinnan gick till byns finaste hus där hon fick ett formulär av en allvarlig man.

”Jag kan hjälpa dig att signera formuläret men det kostar 400 Ksh”, sa den allvarlige mannen och hänvisade sedan kvinnan till det lilla slottet i grannbyn. Kvinnan tackade och gick hem och funderade på vad hon skulle göra härnäst. Hon visste att hon var alltför betydelselös för att bli hjälpt om hon själv åkte till det lilla slottet. Så hon ringde en viktig man som hade jobbat på slottet. 

”Jag kan hjälpa dig men det kostar 1 000 Ksh” sa den viktige mannen. Han åkte med kvinnans formulär till det lilla slottet men kom snabbt tillbaka igen med dåliga nyheter. Kvinnan hade bott i byn sedan 17 år men var inte född där. Hovmännen på det lilla slottet hade sagt att hon måste åka hem till sin födelseby för att få sitt födelsebevis. Pengarna behöll den viktige mannen trots ogjort ärende.

Nu tänkte kvinnan så det knakade. Att åka till sin födelseby var en resa på 70 mil och hon skulle kanske tvingas vara hemifrån i flera veckor innan födelsebeviset var klart. Det hade hon varken råd eller tid med eftersom hon var en plikttrogen kvinna med ansvar för både anställda och familj. Så hon vände sig ännu en gång till kloka människor för råd och hjälp. Tiden gick och en dag fick kvinnan höra talas om en vis man som kunde allt om födelsebevis och pass. Kvinnan åkte till den stora staden, väntade i flera timmar och fick sedan audience hos den vise mannen.

”Jag kan hjälpa dig att skaffa ett födelsebevis men det kostar 4 500 Ksh och tar en vecka” sa den vise mannen. Kvinnan som var lättad över att slippa åka till sin hemby betalade, åkte hem och väntade på sitt födelsebevis. Efter en vecka åkte hon tillbaka till den vise mannen och hämtade sitt födelsebevis. NU kunde hon ansöka om sitt pass men hur skulle hon gå tillväga? Hon pratade åter med vänner och bekanta och fick då ett telefonnummer till en trollkarl som arbetade för kungen på det Stora Slottet i den stora staden. Trollkarlen kom till kvinnans hus.

”Jag kan hjälpa dig”, sa trollkarlen, ”men det kostar 7 500 Ksh”. Kvinnan som var så tacksam att trollkarlen kommit till hennes undsättning betalade och gjorde allt han sa åt henne. Hon skulle fylla i otaliga svåra och viktiga papper, beställa och hämta ut en pin-kod, hon skulle fotografera sig, hon skulle skaffa kopior på sina föräldrars, sin mans och brors ID-handlingar. Dessutom måste hon ha en rekommendation från en viktig person (som hjälpte henne för 300 Ksh). Kvinnan gjorde allt detta, även om det innebar ännu fler resor, kostnader för fotografering och för transporter av alla kopior. Hon var nu så nära sitt mål att hon nästan kunde ta på passet. 

Trollkarlen berömde kvinnan och sa till henne att hon nu var redo att få besöka kungen i det Stora Slottet i den stora staden. Kvinnan åkte förväntansfull till det Stora Slottet men fick vänta i flera timmar innan kungen äntligen kom. Han talade då om att hennes foton inte dög. Det var bara Slottets fotograf som godkändes av kungen så kvinnan fick återkomma en annan dag. Den dagen åkte hon tidigt till det Stora Slottet och fick än en gång vänta länge utanför porten. Först kom kungen och tittade på alla hennes papper och sa att de var rätt ifyllda. Sen kom kungens marskalk och tog hennes fotografi.  Mer väntan innan hon åter släpptes in till kungen som nu ställde många gåtfulla frågor till henne. Kvinnan kände på sig att om hon svarade fel skulle hon få börja om från början så hon ansträngde sig till det yttersta att lyssna på kungens frågor och svara rätt. 

”Ja, det här verkar vara i sin ordning” meddelade kungen till slut när det nästan hade blivit kväll. Kvinnan fick ett kvitto och ombads återkomma till det Stora Slottet om en vecka.  Kanske får hon då äntligen sitt hett efterlängtade pass, vem vet?! Snipp, snapp, slut – så var sagan slut. 

Ja, kära ni, så går det till i det korrumperade Kenya. Det är så myndighetspersoner förtrycker vanligt folk så att de säkert förblir fattiga, oinformerade och outbildade. För även om det handlade om pass denna gång ser processen i princip likadan ut för den som t ex söker utbildning, lagfart eller tillstånd av olika slag. Den officiella avgiften för ett pass är 4 500 Ksh och för ett födelsebevis 150 Ksh. Kvinnan i sagan har hittills haft utgifter på över 17 000 Ksh (jmf. månadslön om ca 8000 Ksh), processen har tagit flera månader med oändliga timmar i transporter och väntan på olika kontor. Och ännu har hon inte sett sitt pass.

Det mobila Kenya

Jag bara måste skriva om det mobila Kenya och då syftar jag inte på rörlighet (Kenyanerna reser sällan hemifrån) utan om deras symbiotiska förhållande till mobilen. För ingenstans har jag upplevt människor så fastvuxna vid sina nallar som här. De har inga fina mobiler, tvärtom hänger de knappt ihop ibland och är av de märkligaste varumärken. Har ni exempelvis hört talas om ”Okia”? ;-)

Alla vuxna håller en mobil i handen eller har den i höftskynket eller väskan. Ett av mina första Kenyanska intryck var kulturkrocken ”Masaikrigare köper kontantkort”. Masai är den mest traditionsbundna av alla stammar och lever som de alltid har gjort, som nomader i sina speciella rödrutiga plagg och med den karakteristiska trästaven i handen. Man slår ut framtänder, töjer öron (rejält!) och en del bränner in cirklar i kinder och panna på sina spädbarn, ärr som sitter kvar hela livet - allt för att visa att man är en vacker, stolt och modig Masai. Det är, minst sagt, lite udda att se en Masai så självklart ladda sin mobil. 

Mobilkulturen är inte särskilt hövlig. Man svarar i alla lägen oavsett om det är mitt i en lektion, middag eller läkarundersökning. Bendettah, som ofta pratar inför stora grupper, gör helt enkelt paus när det ringer och svarar högt ”Hello!” i en uppfordrande ton. Medan hon avhandlar sitt ärende sitter publiken lugnt och väntar till hon är klar. Till hennes, och kenyanernas, försvar kan sägas att samtalen ofta är väldigt korta. Så korta att du emellanåt knappt förstått vad personen avsåg med sitt samtal innan det är över. Allt för att spara markeringar.

Du laddar mobilen (“Top up” som de kallar det själva) genom att köpa värdebevis som ser ut som skraplotter på allt från 5-1000 KSH. Du skrapar fram en sifferkombination som du ringer in till ditt konto och får snabbt besked om ditt nya saldo. På samma enkla sätt kan du alltid hålla koll på hur mycket ”airtime” du har och även samla lojalitetspoäng, ”Bonga points”. Man kan faktiskt ringa på kredit också, så kallade ”Postpay account”. En service som säkert är ovärderlig i ett land där du sällan kan planera dina ekonomiska tillgångar. En annan finess är Mpesa – den mobila banken. Du kopplar på en bankservice till ditt telefonkonto och kan därmed överföra pengar, betala kontantlöst direkt i affär mm och får alltid mess på alla dina transaktioner. Sätter in pengar gör du hos Mpesa-ombud som funkar som posten och Svenska Spel-ombuden hemma. Smart, smidigt och tillgängligt. 

Att Kenyanerna är så beroende av sina mobiler skiljer dem inte från oss i den industrialiserade världen. Så klart. Men deras mobiler har en överlevnadsdimension som vi saknar, när all annan infrastruktur är undermålig eller för dyr. Det är solklart att utbyggnaden av det mobila nätet starkt bidrar till landets tillväxt och utveckling. Artighet – det får komma i nästa skede.

Ett uppskattat besök!

Papayan i trädgården är ätmogen och den långa regnperioden har inletts. Åtminstone påstås det så och alla gräver och planterar flitigt i sina chambas. Ett nytt inslag i ljudbilden är grodorna som sjunger med lustigt knarriga röster. Möjligen är det något svalare, som en riktigt varm svensk sommardag ungefär, men för det mesta är det soligt. Precis som vanligt. I torsdags kom en tropisk regnskur som fyllde vattentankarna och det var samma dag som Göran, min man besökte PA. Denna speciella dag lanserade vi en ny mikrolånsfond och delade ut lån till 20 kvinnor som kvalificerat sig. Vi beundrade även gemensamt den hypermoderna (tramp-)symaskin som införskaffats till skräddarutbildningen (en donation till Bendettah som lånar ut den till Tayloring-studenterna). Allt tack vare en generös donation  från Sverige..
Asante sana från oss alla! :)

Kenyanerna tycker om gäster och kommer de dessutom långväga ifrån tar välkomnandet aldrig slut. Det bjöds på mat, dryck, danser, dikter, tal och sånger – alla tillägnade Göran, mig och vår välgörare, kvinnan bakom donationen. I Godo hade vi tid för en liten frågestund. Man var förstås nyfiken på Göran men, lite överraskande, även på hur familjeplanering och preventivmedel fungerar i Sverige. G lät mig sköta snacket här, kanske ska förtydligas, men han berättade desto mer om sitt eget arbete och samarbetet mellan Hälsouniversitet och Moi University, vilket gillades. Att en man reser så långt för att besöka sin fru och hennes arbetsplats möttes av både beundran och förundran. Och att han så självklart dansade med kvinnorna när de bjöd upp väckte en enorm munterhet! Kenyanska män dansar nämligen inte i första taget.

Ett par dagar senare, när vi njöt av livet på paradisön Chale Island, tittade en servitris storögt på mig när jag berättade att Göran hade besökt oss i LL. ”Did you take him to Lunga Lunga?!! And it´s his first visit to Kenya!?” utbrast hon i en lätt anklagande ton. Men såväl Göran som personalen och kvinnorna uppskattade mycket att få träffa varandra. Själv är jag så glad att han, för alltid, kommer att veta om vad och vilka jag pratar. Och det känns väldigt bra!

Examenstider

Hemkomna från safarin kastade vi oss över examinationerna i Företagande som fortsätter även denna vecka. Efter att ha rättat ett stort antal prov verkar nära hälften ha klarat sig denna gång. Jätteroligt! Kvinnorna examineras i sin respektive grupp; C-gruppen som kan läsa och skriva engelska får ett skriftligt prov som de arbetar med självständigt. B-gruppen som kan läsa och skriva swahili får frågorna översatta muntligt och skriver ned sina svar på swahili och A-gruppen, som varken kan läsa eller skriva, får göra ett lite lättare muntligt prov. Jag läser frågan, tolken översätter, eleven svarar på swahili och tolken översätter till engelska. Som ni förstår tar det sin lilla tid men det är både fascinerande och lärorikt. Inte minst när jag i ögon och på kroppsspråk ser hur det är självförtroendet, och inte kunskapen, som sviker. Då försöker jag uppmuntra till något slags svar, ber tolken omformulera frågan och berömmer eleven när hon försöker. Det är dock inte alltid lätt eftersom Kenya är ett hierarkiskt land där ljus hudfärg, ålder, utbildning och pengar ger status. De som befinner sig längst ned på stegen är lovliga villebråd för skäll, hån och bestraffningar.

I fredags anlände en sändning Rafiki-brev från USA så denna vecka är det även högläsning och brevskrivning på schemat. Rafiki betyder vän på swahili och nästan varje PA-medlem har en brevvän i ett annat land. Syftet med Rafiki-club är dels att förbättra kvinnornas engelska, dels att ges möjlighet att reflektera kring, och uttrycka, sina åsikter och funderingar, något kvinnorna inte är bortskämda med. Rafiki-club är ett fönster mot en helt annan värld, för båda parter, och är mycket uppskattat. 

I Kenya har man, av praktiska skäl, skollov under regnperioden och skolorna stänger i nästa vecka för att öppna igen senare i maj. På skräddarutbildningen är det därför bråda dagar med både praktiska och teoretiska prov och det är osedvanligt tyst och fokuserat i lektionssalarna. Vuxenutbildningen för kvinnorna kommer dock att bedrivas som vanligt.

Den stora nyheten, i övrigt, måste vara regeringens omdebatterade beslut att flytta fram valet till nästa år (mars 2013). Efter valet 2007, då så många som 1500 människor dödades, och långt fler misshandlades och fördrevs från sina hem, vågar man inte riskera att skrämma bort turisterna – landets största inkomstkälla. Nuvarande president, Kibaki, valdes 2002 på löftet att bekämpa den omfattande korruptionen i landet och omvaldes 2007. Tyvärr har han inte lyckats särskilt väl, tvärtom, men inom polisväsendet har ett 100-tal befattningshavare fått sparken de senaste åren. Polisen är, sorgligt nog, korrumperad i alla led och djupt misstrodd av vanligt folk. De startar sin karriär med att betala upp till 10 000 kr, svart, bara för möjligheten att få gå polisutbildningen. Pengar de sedan försöker få tillbaka av enskilda medborgare som stoppas, förhörs och bötfälls på diffusa grunder. Bland annat står de utmed vägen mellan LL och Mombasa, med K-pistar, och bötfäller fordon. Matatuns förare saktar in och slänger ut en sedel för att polisen inte ska stoppa bilen för genomgång. Påfallande ofta viftar de också förbi oss när de ser att vi sitter i bilen.

Den andra nyheten (på mikronivå) är att min älskade Göran kommer till Mombasa på lördag. Då stämplar jag ut en vecka, bara så ni vet! :)

Små och stora djur - Del 1

En morgon hade mitt badrum och köket invaderats av vandringsmyror. Miljoner ettriga, elaka rovdjur som attackerar allt som kommer i deras väg och kan döda ett mindre djur om de får chansen. En annan kväll hittade Johan en skorpion i sin hydda. Småkryp kan, i Afrika, vara farligare än storvilt så Julietta fick ägna sin lördag åt sanering medan vi gav oss iväg på en efterlängtad resa; en 3-dagars Safari i nationalparkerna Tsavo och Amboseli. Och vilket storslaget äventyr det blev. Det finns så mycket att berätta att detta blogginlägg måste delas upp i två delar. Vi hade nämligen turen att få en supertrevlig OCH biologiutbildad guide, Daniel. En, på många sätt, unik kenyansk man och en skicklig förare. För det däggdjur som är farligast i Kenya är den afrikanska lastbilschauffören. Vägen mellan Mombasa och Nairobi domineras helt av tung trafik som kör fort och hänsynslöst, oavsett om lasten är högexplosiv eller ej. En punka blev, tack och lov, vår enda incident denna långa resa. 

Allt nog, snart var vi installerade på Lion Hill Lodge som bjöd på en bedövande vacker utsikt över Tsavo – Afrikas största nationalpark. Just nu är det för torrt men andra tider på året vandrar vilda djur precis nedanför hotellet. På förkvällen, nyss hemkommen efter vår första ”game-drive”, satte jag mig på min balkong och njöt av de oändliga viddernas stillhet och tystnad. Och just stillheten -  natur och djur i fullständig harmoni - var för mig den starkaste upplevelsen under denna safari.  

 Djur såg vi många, såväl små som stora, ensamma eller i flock. Men de betar tyst och fridfullt, till synes obekymrade om faran som ständigt hänger över dem. Det var bara den lilla Dick-dicken, Afrikas minsta antilop, som hade nerverna utanpå kroppen men så hon har också väldigt många fiender.

För antiloper och småvilt är det kattdjuren, hyenor, schakaler och rovfåglar som jagar dem, och för kattdjuren, elefanterna och noshörningen är det människan. För två veckor sedan blev Daniels vän, Florence, och hennes vaktkollega mördade och skändade av somaliska tjuvjägare. Därför hade bevakningen av parkerna skärpts och allt man diskuterade var hur man skulle gillra fällan som skulle fånga mördarna. 

Liv och död har sin självklara plats på savannen men djuren finner ständigt på nya sätt att undgå en för tidig död. Amboseli ligger i Masai-land, vid foten av Kilimanjaro, och varje kväll vandrar stora flockar av elefanter, gnuer och zebror till Masaiernas manyattas, boplatser, för att söka skydd. (Masaierna själva är inte överförtjusta då betet för tamboskapen går åt). Och för att inte törsta ihjäl, när vattenhålen är uttorkade, gräver elefanten upp människornas vattenledningar och skapar konstgjorda vattenhål till glädje för alla djur (utom möjligen ingenjörerna ;-)). 

 

Små och stora djur - Del 2

Liv - det bjöds vi på i överflöd under denna safari. Bara i Tsavo finns det 450 olika växter (42 olika Akacior), 70 typer av rovfåglar och hundratals olika dägg- och kräldjur. Vi fick bland annat möta flera ljuvliga, nyfikna djurungar och färgsprakande, häckande fåglar i olika storlekar. Den lilla gula vävarfågeln, vars hannar väver fantastiska bostäder i den ogästvänliga Akacian, sjöng och viftade med fjädrarna för glatta livet så att honan skulle välja just hans bo. Men när hon väl installerar sig får han sova utomhus, otack är världens lön.

Elefanterna i Tsavo vårdar sin hud genom att bada i den mineralrika jorden. Därför är de lustigt rödfärgade, till skillnad från elefanterna i Amboseli. Det har funnits 40 000 elefanter i Tsavo, nu är de bara 12 500. En elefanthona var så långt gången i sin dräktighet att man kunde se kalven genom magen och hon stod stilla en lång stund under en Akacia. Kalven skulle födas vilken dag som helst, sa Daniel. Elefanter är dräktiga 22 månader och en nyfödd unge väger över 100 kg. 

På safarins andra dag besökte vi, som sagt, nationalparken Amboseli och bodde i tält, på en camp strax utanför reservatet. Även BBC var på plats, sedan en månad tillbaka, för inspelningen av en ny naturfilm. De hade tillstånd att köra in bland djuren med sin jeep. Vi andra fick hålla oss till vägarna, bra tycker jag. 

Mitt tält låg längst bort på campen, med savannen som närmaste granne och det var, minst sagt, spännande att ligga och lyssna på nattens ljud, ljud jag aldrig har hört förut. Vi gick upp i ottan för att möjligen få se kattdjur jaga men vi gick bet. En ensam, ung, gepard i fjärran var det enda kattdjur vi såg denna morgon. 

Av "The Big Five" såg vi elefanten, vattenbuffeln och lejonet. Lejonen var två honor och ett par ungar i Tsavo, även de på avstånd och skymda av buskar. Men det gjorde ingenting. För nu hade Kilimanjaro lagt ifrån sig sin molnhatt och sträckte sina båda toppar mot himlen. På savannen nedanför intog gräsätarna sin frukost under prunkande Flamboyanter och jasmindoftande Akacior. Flodhästar njöt av ett morgondopp, apor letade godsaker i gräset och hyenor lunkade, proppmätta, iväg för lite vila efter en lyckad jakt. Vi, däremot, stävade hemåt och körde 70 mil mest under tystnad. Begrundandes det unika vi hade fått uppleva. 

Om trollkonst och religion

Tron på häxor och trollkarlar är, för vissa, lika viktig som kyrkan och moskén här på Kenyas landsbygd. Det händer ibland att det kommer människor till Mission House och frågar efter häxan. Bendettah korrigerar förstås och betonar att det är en klinik med en utbildad sjuksköterska vi har och ingen häxa. Men efter att ha läst en bok om hälsa och medicinsk behandling i Afrika inser jag att många gärna blandar traditionella metoder med modern medicin när åkommor ska botas. Jag har med egna ögon sett en medvetslös tonårsflicka bäras av sina föräldrar till ortens ”häxa” för bot. Det hela kändes olustigt, tyckte jag, och mitt västerländska förnuft ville ringa efter en ambulans (om det nu finns någon över huvudtaget). Men övriga i min omgivning verkade tillfreds med situationen och sen pratade vi inte mer om det. Mina tankar går ofta till flickan och jag lär aldrig få veta hur det gick.

Alla verkar vara troende. Många djupt troende, t ex vår vakt Isak Makumi som är ett Jehovas vittne. Man tillhör någon av de otaliga kyrkor som finns och i princip alla tillbringar sina söndagar i kyrkan. HELA söndagen, om man inte är katolik vill säga för den mässan är bara 1 ½ timma. Flera jag pratat med verkar ändå ha en pragmatisk inställning till sin religion. Vår Julietta är katolik men går på både kristna och muslimska evenemang för att lära sig mer om de olika religionerna. Och en kille, Shaaban, som jag träffade häromdagen berättade att han visserligen är muslim men hade inga problem med att konvertera till kristendomen för att få ett stipendium, och en utbildningsplats, på ett kristet college. Utbildningen, och drömmen om ett bättre liv, var för honom viktigare än religionstillhörigheten. Gud är dock alltid närvarande i människors vardag. ”Gods will” och ”God bless” är vanliga kommentarer. Jag har lovat Bendettah att följa med på en mässa någon söndag. Även hon är katolik.

Som jag skrivit tidigare är islam den vanligaste religionen i Mombasa med omnejd även om en majoritet av Kenyas övriga befolkning är kristna. Det är en kvarleva från historisk tid då Kenyas kust hemsöktes och befolkades av araber som handlade med slavar och elfenben innan portugiserna tog över. Men det är ytterst få kvinnor som täcker sig helt. Hittills har jag bara sett en handfull svartklädda kvinnor med Niqab eller Burqa, ofta på landsbygden mellan LL och Ukunda. Det vanliga är att kvinnorna bär färgglada kangas (hela tygstycken) som man knyter kring magen och lite löst runt huvudet/överkroppen . 

När jag har er uppmärksamhet vill jag också passa på och skicka tusen ASANTE (tack) till er som skänkt pengar till vattentunnor. Jag kan tyvärr inte se avsändaren i mina verifikationer men skicka mig gärna ett mail, alternativt meddelande på Fejjan, så att jag kan berätta för Bendettah och Lindy vilka ni är. Jag kommer nu att se till att vattentunnor blir inköpta och utplacerade så fort som möjligt.

  :)

En vanlig dag på jobbet

Efter en skön helg på stranden, och söndagsfrukost ihop med oinbjudna apor, var det så dags för en ny arbetsvecka. Och hur ser då mina arbetsdagar ut nu för tiden, kanske någon undrar? Till att börja med kan jag konstatera att tempot är oäääääändligt mycket lugnare. Tror inte ens att det finns något ord för stress på Swahili. Jag och Johan håller lektioner under fyra av veckans sex arbetsdagar och en typisk arbetsdag börjar med frukost runt åtta. Förmiddagen, även de undervisningsfria dagarna, ägnas åt inläsning, diskussion och andra lektionsförberedelser. Ibland bistår vi dataklasserna, ibland går vi till byn för att printa ut och kopiera studiematerial till kommande lektioner (eftersom kopieringsmaskinen är från början av 90-talet tar detta sin lilla tid...). Lunch intas vid tolvsnåret och därefter bär det av till Godo och/eller Perani. Om det inte är torsdag, vill säga, då undervisningen sker i LL. Till Godo åker jag på måndagar, med "piki-piki", motorcykel, eftersom vägen lämpar sig dåligt för bilar. Det tar drygt en halvtimmas endurokörning att komma till skolhuset i Godo, och hela vägen skapar jag uppmärksamhet likt en rockstjärna. Barn springer efter piki-pikin, ropar, och vill att jag ska vinka. De vuxna är mer samlade men ALLA stirrar, så ovanligt är det med en ”muzungo” – vit människa – där ute på landsbygden.

Lektionerna pågår mellan kl. 14-16 där första timman ägnas åt engelska och den andra åt Företagande/Business eller Hälsovård/Health. På engelskan undervisar jag dem som kan läsa och skriva och kan hjälplig engelska, Group C, medan Bendettah eller Josephine undervisar övriga. Ibland ansluter även de som kan läsa och skriva, men inte kan engelska. När så sker går någon av klasskamraterna in som tolk. Business och Health erbjuds alla och då blir det storklass med tolk.


Idag undervisade jag om de vanligaste ordklasserna i engelska språket eftersom kvinnorna saknar grundläggande grammatiska kunskaper. De som kan engelska använder ett enkelt talspråk, fullt av språkliga fel, och vi tyckte att de åtminstone skulle ha hört talas om substantiv, verb, adjektiv mm. En annan lektion kan handla om att läsa texter högt för att få träning i att prata inför andra, och för att få feedback på uttal och språk. Hälsa handlar om allt från nutrition och astma till barnbegränsning och HiV/Aids. Dessa lektioner hålls av vår sjuksköterska Josephine men jag kommer att assistera henne vid några tillfällen. Lektionerna i företagande verkar vara hetast för då antecknas det så pennorna glöder. Vi delar med oss av grundläggande kunskaper i företagande som t ex marknadsanalyser, affärsidéer, utbud-efterfrågan, kundservice, budgetering etc ect. Målet är att alla som har, eller vill starta, företag ska ha skrivit sin affärsplan innan jag/vi åker hem.

Det finns ytterst få skolböcker varför kvinnorna skriver av allt vi antecknar på svarta tavlan. När det är mycket fakta får de sammanfattningar av oss. De får inte en kopia var utan förutsätts dela. Likadant är det med skolböcker när sådana finns – man får läsa men inte anteckna i dem så att fler kan nyttja böckerna. 

På lördagarna, mellan kl 9-11 ca, träffar vi ”The Stars”, flickor 6-17 år, varannan vecka i LL och varannan i Perani. Med dem diskuterar vi FNs barnkonvention och hur verkligheten ser ut för tjejerna i synnerhet och barn i Kenya i allmänhet. Vid dessa tillfällen använder vi oss av WCPRCs utmärkta studiematerial för skolans värld. Vi siktar på att ordna en ”Global vote” så att även våra flickor kan vara med och rösta fram sin barnrättshjälte 2012. Återkommer med rapport om det blir verklighet.

När eftermiddagslektionerna är över är det dags att åka hem och så småningom bjuder Julietta på middag. Vi brukar avrunda dagen under Makutin - jag, Johan, Julietta och Isak - innan det är dags att dra sig tillbaka när myggen blir för besvärliga. Ungefär så ser min arbetsdag ut i Lunga Lunga - väsensskild från den jag lämnade i Sverige. På gott och på ont. 

IWD i bilder

8;e Mars 2012 firade kvinnorna i Lunga Lunga, Perani och Godo för första gången den Internationella Kvinnodagen. En fantastisk dag för alla som var där.

Cecilia och lilla Mary

 Kvinnor från Godo

LungaLunga jazzar

 Margareth och Elin

 Färgglada Perani förbereder sig

Mwaka med lilla Shari

International Women´s day

Det är något visst med att bo i ett land där papayan växer vilt i trädgården och flamingos flyger ovanför hustaken. Där ödlor, i olika storlekar och färger, pilar över murar och golv och musik är en självklarhet. De senaste dagarna har dessutom varit riktigt behagliga, runt 30-35 grader, och livsandarna har återvänt. Vi har mycket arbete kvar innan vi ska åka hem men idag, den 8 mars, fick alla elever ledigt för att fira Internationella kvinnodagen tillsammans. Över hundra kvinnor, och en handfull män, från Perani, Godo och LL mötte upp på Women´s Business Center, Mission house. Bendettah hälsade alla välkomna, jag berättade om bakgrunden till dagen, och hur den firas av kvinnor över hela världen, och Johan hyllade Wangari Maathai och återgav hennes berömda tal ”The story of a Hummingbird”. För flera av kvinnorna var det första gången de firade 8 mars och Ester, Eunice och Lilian ställde sig upp och berättade för oss andra hur mycket Project Africa har betytt för dem och för byarnas döttrar. Men framförallt hyllades vi av kvinnorna genom fantastisk dans och sång. Sång efter sång om betydelsen av utbildning, om hur de uppskattar PA:s arbete och att vi, mentorer, kommer till Afrika och delar med oss av vår kunskap och våra resurser. Vi blev uppbjudna hela tiden och dansade så svetten pärlade men det var precis hur kul som helst. Så mycket glädje i dansen och en sann gemenskap!

Eleverna på skräddarutbildningen hade slitit hårt för att städa och ställa i ordning uteplatsen, hämtat läskbackar och bullar i byn och spänt upp presenningar som skydd för solen. Dessa duktiga ungdomar bjöd oss också på en blandning av underhållning och allvar, bland annat en rap som rev ned applådåskor som de följde upp med dikter på både engelska och swahili. Kvinnorna från Godo hade skrivit ihop ett teaterstycke som de spelade upp – även det på temat utbildning som nyckeln till ett lyckligt och framgångsrikt liv. Slutligen fick fem nyföretagare ta emot sina första mikrolån under högtidliga former.

FN:s tema för 2012 års Internationella kvinnodag är ”Empower women – End hunger and poverty” och det är precis det Project Africa handlar om. Jag kunde inte ha valt en bättre plats att vara på. Vi började festligheterna kl. 10 och inte förrän vid 16-tiden gav sig de sista gästerna av. En riktig heldag med underbara, starka och vackra kvinnor. Så häftigt att få vara med om och ett minne jag alltid kommer att bära närmast hjärtat.

Teresa and Immanuel

Nyamvula Dawa, min bästa elev och fina Rafiki

Sist en länk till korta filmer från dagens sång- och dansuppvisningar.

I en annan del av Kenya

”We get a lot of hot in Kenya” konstaterade vår nattvakt Isak med ett stort leende. Och det är precis vad vi får. Klibbig, stillastående, dammig, obarmhärtig hetta. Inte sedan jag provade spinning har jag svettats över hela kroppen - armar, ben och hårbotten inkluderat. Men nu stillasittande under makutin eller myggnätet, utan att röra så mycket som ett finger, öppnar sig ändå alla porer samtidigt och svetten rinner utmed hals, rygg och vader. Jag brukar blöta min BH innan jag sätter på linnet. Det svalkar något när dagtemperaturen ligger runt + 39-40 grader. Några gånger per dag häller jag kallt vatten över hela mig men det dröjer bara några minuter innan håret självtorkat och kläderna klibbat fast vid kroppen igen. Mitt i denna hetta pågår ett ihärdigt brännande av odlingsmarker (chambas) och sotflagor och rökgaser tränger in i den redan så täta luften. När röken blandas med Afrikas virvlande röda jord, och stoftet från dieselavgaserna, är det omöjligt att hålla sig ren. Astma och hosta är vanliga sjukdomar här, inte undra på.
 

Det blir dessutom bara hetare ju närmare regnperioden vi kommer. Denna välsignade regnperiod som alla nu längtar efter. Floden intill byn är i det närmaste uttorkad. Visserligen är vattnet både odrickbart och obadbart men korna försöker ändå svalka klövarna och släcka sin törst så gott det går. Vår regntunna är tom – det regn som föll för någon vecka sedan varade inte tillräckligt länge – och när strömmen är borta (vilket den är varje dag numer) fungerar inte vattenpumpen.

Därför åker jag och Johan till Diani eller Tiwi beach på helgerna för att få lite svalka och duscha av oss. ”En annan del av Kenya”, kan man kalla denna plats. Ett semesterparadis, åtminstone för oss västerlänningar. Häromdagen, när jag och Bendettah följde med våra vänner Lena och Andreas till deras hotell, blev hon tilltalad av vakten vid grinden. Det utbyttes några ord på swahili innan Bendettah, med ett generat skratt, berättade att hon inte fick passera. Jag och Lena bekräftade förstås att B var vår vän och misstroget släppte vakten in henne. Samma sak hände när vi senare badade i havet och skulle gå upp till hotellets poolområde där vi hade våra kläder. En vakt försökte stoppa Bendettah medan min närvaro inte ifrågasattes. Det är hemskt sorgligt, men eftersom alla fina stränder mutats in av hotellen har lokalbefolkningen ingen självklar tillgång till sitt eget hav. Vi kommer därför att ta med såväl Bendettah som övrig personal på badutflykt igen.

Diani Beach består av ett pärlband av lyx- och medelklasshotell, lägenheter och hus som ligger tätt utmed kustbandet. Alla bättre hotell är omgärdade av murar, vakter och grindar vilka effektivt skyddar turisterna mot oönskade möten med försäljare och beachboys. Försäljarna är dessutom förbjudna att beträda stranden nedanför hotellen och står därför utmed en osynlig gränslinje och försöker ropa till sig turisternas uppmärksamhet. Med helpension behöver du överhuvudtaget aldrig lämna hotellområdet och därmed besöka det riktiga Mombasa, ”Crocodile vacation” som kenyanerna kallar det. Stranden är gnistrande vit och vidsträckt, nära 2 mil lång. Mitt på dagen blottlägger ebben havsbotten och korallrev som, senare under eftermiddagen, täcks av det återvändande havet. Ju längre norrut du kommer, mot Tiwi, ju lugnare strand med färre hotell. Och bedövande vackert.

När utbildning inte är en självklarhet

Kvinnorna som studerar Business fick möjlighet att göra ett prov när min företrädare, Sara, hade kursen. 89 kvinnor gjorde provet men bara 32 klarade det. Så svårt är det för dem, dels att komma ihåg allt väsentligt utan riktiga skolböcker (enbart egna anteckningar, om ens några), dels kunna formulera sig begripligt när man knappt har grundskola. Flera kvinnor har aldrig gått i skolan, särskilt de äldre, så lektionerna de får i Project Africas regi är jättestort för dem. Att koncentrationsförmågan och självförtroendet inte är på topp är inte konstigt.  Men så har vi några riktiga stjärnor – ofta lite yngre kvinnor med huvudet på skaft och en enorm kunskapstörst. Under veckan har vi delat ut allas prov ihop med ett enkelt diplom som visar vad de har tillgodogjort sig i kursen. Och de kvinnor som var bäst i sin respektive by fick komma fram och motta applåder och en miniräknare. I LL var det vår egen Julietta som var bäst, och hon var dessutom bäst i hela regionen. Full pott blev hennes resultat och nu har hon, och övriga som klarade sig, kvalificerat sig för mikrolån. Stort grattis!

Utbildningssystemet i Kenya består av en 8-årig grundskola och ett 4-årigt gymnasium. Därefter väntar universitetet för de fåtal lyckliga som har råd. De flesta läser de första åren men går inte alltid hela vägen. Man säger att man läst Standard 6 or Standard 4, t ex. Om man klarat sig igenom Standard 8, och har råd, kan man söka till gymnasiet/High School. Man gör ett nationellt prov, registrerar sig (kostar pengar) och ansöker till High School via en nationell antagningsenhet. Du får välja skola men det är inte säkert att du får plats där. Olika skolor kostar olika mycket och du kan se på elevens uniform vilken skola hon/han tillhör (läs: har råd med). 

Idag ska vi ha möte med tjejerna – The Stars – och fortsätta prata om FNs barnkonvention och vilka rättigheter barn har. Barnen här har förstås aldrig hört talas om den men gillar att diskutera. Och de kommentarer vi får är inte alltid de förväntade. Sen bär det faktiskt av till stranden. Längtar efter svalka!

Flera av er har hört av sig och frågat hur ni kan stötta Project Africa – och det är vi alla jätteglada för!! J Behoven är oändliga och man kan därför hjälpa till på olika sätt. Kliniken tar emot många patienter varje dag men de flesta har inte råd att hämta ut sina recept. Mediciner av olika slag är därför alltid välkommet. Förutom det behövs skolmaterial (anteckningsböcker, pennor mm), datorer, USBn, tyg och tråd (till skräddarutbildningen), skolväskor och engelskspråkiga böcker (både enkla läseböcker av barnbokstypen, som faktaböcker). Pengar är förstås också oerhört välkommet. Mission House i Lunga Lunga är för litet för den växande verksamheten och man har därför köpt ny mark, men har ännu inte råd att bygga. Mikrolånspotten är inte tillräckligt stor för alla kvinnor som nu kvalificerat sig för lån. Stipendiefonden för flickor och kvinnor som vill gå Nanny School, Lady Mechanicas (bilmekaniker) eller Lady Maradani (frisörer/perukmakare) behöver alltid påfyllning. Och så vattentunnorna förstås. En vattentunna kostar upp till 5-6000 kr, en symaskin 700 kr, ett enskilt mikrolån är 200 kr (det räntefria varje kvinna får låna, som kvalificerat sig, och som betalas tillbaka i den takt man klarar av).

Du kan antingen sätta in pengar på mitt bankonto SEB 5319-01 581 42 och tala om vad du önskar att jag/vi gör för pengarna alternativt gör en generell insättning på Project Africas svenska bankkonto: 802435-5920, Swedbank. Märk din donation med namn och adress.

Om du vill skicka ned material och mediciner ska detta skickas till Project Africa, c/o Bendettah Muthina, P.O Box 10, Lunga Lunga, 804 02, Mombasa, Kenya. Om det är något bärbart kan du även skicka det med Göran som kommer ned i slutet av mars. STORT tack för allt engagemang!

Konsten att åka Matatu

I morse, vid 5-tiden, kom regnet och en doft av ingefära spred sig i hyddan. Syrsorna gnisslade på i oförminskad takt och en fågel ljöd som ett billarm. Tuppen fick sällskap av kossorna som råmande hälsade regnet välkommet och i fjärran mullrade åskan. Efter denna dag, kväll och natt av strömlös, tryckande, fuktig värme – tänk er att sova i en bastu - har jag aldrig blivit så glad för ett regn. Temperaturen måste ha sjunkit med 10 grader. Mitt palmbladstak höll i princip tätt, bara några droppar sökte sig in. Nu återstår att se om var tillfälligt eller om regnperioden kommit tidigt i år. 

Jag har lärt mig att åka Matatu, en slags privat kollektivtrafik med minibussar som trafikerar Kenyas vägar enligt en tidtabell som inte finns. Konduktören/inkastaren spejar efter passagerare utmed vägkanten och kommunicerar med dem på ett, för den oinvigde, obegripligt teckenspråk. Han (de är alltid män) talar om för föraren om någon ska på eller av genom att banka i bildörren. Passagerare ansluter var som helst, även om det finns busshållplatser, och man kan tydligen ta ombord alla som vill åka med. Inklusive kol-, potatis- och rissäckar, väskor och en och annan höna. När du tror att bussen är full stiger det på fler. Och när du är helt övertygad om att bussen är full, byter några säten med varandra och plötsligt har det gjorts plats för en familj till.

Häromdagen räknade jag till 20 personer i en bil som var byggd för 12. När det bara inte gick att tränga in fler (man står upp med böjd nacke, sitter i varandras knän, på kanten av sätena, på golvet..var helst det går att placera sin rumpa) hängde tre män utanför bussen. Om man inte har råd med ”biljett” kan man få åka med ändå på villkoret att man hjälper konduktören, t ex med att lasta på rissäckar, och att det inte finns betalande passagerare som behöver platsen. Sympatiskt, tycker jag.

Kolet vattnas för att inte damma i bilen.

Bilarna är döpta efter engelska fotbollslag (eller spelare) och är både risiga och buckliga, men förarna verkar omåttligt stolta över sina fordon. En Matatu jag åkte med var så eländig att jag trodde den skulle braka ihop i nästa väghål (och DE är många). All stötdämpning och sätesstoppning måste ha förbrukats redan på 70-talet och dörren flög upp lite då och då, av sig själv, för att slutligen ramla av helt. Vid en hållplats, som tur var, men ingen höjde så mycket som ett ögonbryn. Efter att konduktören häktat fast dörren igen skumpade vi bara vidare.

På vissa hållplatser erbjuds vi att köpa snacks och dryck (eller varför inte ett hänglås?) av försäljare som försöker trycka in sina varor genom de halvöppna fönstren. Ibland kör föraren iväg innan säljaren fått betalt och då blir det ett himla liv. 

Hastigheten som gäller är maxfart. Plattan i botten oavsett raksträcka, kurva, tätort, vägarbete eller möte med lastbil och vinglande cyklister med rissäckar på pakethållaren. Samtidigt. Och Matatun kör bara när den är full vilket leder till att vi kan komma 15-20 min för sent till lektionerna. Men sena Matatus är laga förfall här och ingen stressar när vi blir stillastående i hettan. En enkel Mombasa-Lunga Lunga kostar 25 kr och resan tar 1 ½ timme så det är ett färdmedel alla använder sig av. Praktiskt, tillgängligt och billigt!

Ovanligt rymligt, men inte länge till....