Eftersom musik och sång har en central plats i mitt familjeliv vill jag berätta något om kenyanernas förhållande till musik. För musik hörs överallt och (nästan) vilken tid som helst på dygnet. Julietta sjunger gärna Duruma-hymner när hon är glad. Och alla som äger en musikanläggning nyttjar den konstant för att spela afrikanska upp-tempo-låtar (tror inte att de känner till moll). Reggae är också populärt i Kenya, rastafaris ser man lite här och var. I varje välsorterad kiosk kan du köpa mössor och andra accessoarer i de klassiska, randiga rastafärgerna.
De näringsidkare som ALLTID spelar musik är matatus/bussar, barer (inte så konstigt) och hårfrisörer (mera konstigt). Liksom gaspedalen hålls i botten, spelas musiken på maxvolym. För att man är stolt över sina knastriga högtalare, eller lomhörd, är oklart, men ingen av mina vänner förstår när jag håller för öronen i ”discobussen” som är värst av alla. Känner mig som en pensionär.
Även i kyrkorna spelas det mycket och hög musik, gärna karaoke och ”peoples songs”. Vår granne – en protestantisk kyrka – har den värsta högtalaranläggningen i byn och nu kan jag med bestämdhet slå fast att myten ”afrikaner har musiken i blodet” är just en så fördomsfull myt som man kunde tro. Så mycket falsksång som mina arma öron har tvingats utstå under dessa månader. Huvaligen.
Olika stammar har sina egna hymner, ofta med religiösa förtecken. Kambas har många musiker som ofta spelas och visas här (piratkopior, förstås, vem har råd med original-CDs?!). För när du spelar en CD ska du helst också koppla den till en TV så att alla kan se artisten. Och sen tar kreativiteten slut. ”Artisten-står-i-en-trädgård/strand-sjunger-in-i-kameran-och-ett-gäng-damer-skakar-på-rumpan-i-bakgrunden”-konceptet dominerar fullständigt. Men det svänger ofta skönt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar