Examenstider

Hemkomna från safarin kastade vi oss över examinationerna i Företagande som fortsätter även denna vecka. Efter att ha rättat ett stort antal prov verkar nära hälften ha klarat sig denna gång. Jätteroligt! Kvinnorna examineras i sin respektive grupp; C-gruppen som kan läsa och skriva engelska får ett skriftligt prov som de arbetar med självständigt. B-gruppen som kan läsa och skriva swahili får frågorna översatta muntligt och skriver ned sina svar på swahili och A-gruppen, som varken kan läsa eller skriva, får göra ett lite lättare muntligt prov. Jag läser frågan, tolken översätter, eleven svarar på swahili och tolken översätter till engelska. Som ni förstår tar det sin lilla tid men det är både fascinerande och lärorikt. Inte minst när jag i ögon och på kroppsspråk ser hur det är självförtroendet, och inte kunskapen, som sviker. Då försöker jag uppmuntra till något slags svar, ber tolken omformulera frågan och berömmer eleven när hon försöker. Det är dock inte alltid lätt eftersom Kenya är ett hierarkiskt land där ljus hudfärg, ålder, utbildning och pengar ger status. De som befinner sig längst ned på stegen är lovliga villebråd för skäll, hån och bestraffningar.

I fredags anlände en sändning Rafiki-brev från USA så denna vecka är det även högläsning och brevskrivning på schemat. Rafiki betyder vän på swahili och nästan varje PA-medlem har en brevvän i ett annat land. Syftet med Rafiki-club är dels att förbättra kvinnornas engelska, dels att ges möjlighet att reflektera kring, och uttrycka, sina åsikter och funderingar, något kvinnorna inte är bortskämda med. Rafiki-club är ett fönster mot en helt annan värld, för båda parter, och är mycket uppskattat. 

I Kenya har man, av praktiska skäl, skollov under regnperioden och skolorna stänger i nästa vecka för att öppna igen senare i maj. På skräddarutbildningen är det därför bråda dagar med både praktiska och teoretiska prov och det är osedvanligt tyst och fokuserat i lektionssalarna. Vuxenutbildningen för kvinnorna kommer dock att bedrivas som vanligt.

Den stora nyheten, i övrigt, måste vara regeringens omdebatterade beslut att flytta fram valet till nästa år (mars 2013). Efter valet 2007, då så många som 1500 människor dödades, och långt fler misshandlades och fördrevs från sina hem, vågar man inte riskera att skrämma bort turisterna – landets största inkomstkälla. Nuvarande president, Kibaki, valdes 2002 på löftet att bekämpa den omfattande korruptionen i landet och omvaldes 2007. Tyvärr har han inte lyckats särskilt väl, tvärtom, men inom polisväsendet har ett 100-tal befattningshavare fått sparken de senaste åren. Polisen är, sorgligt nog, korrumperad i alla led och djupt misstrodd av vanligt folk. De startar sin karriär med att betala upp till 10 000 kr, svart, bara för möjligheten att få gå polisutbildningen. Pengar de sedan försöker få tillbaka av enskilda medborgare som stoppas, förhörs och bötfälls på diffusa grunder. Bland annat står de utmed vägen mellan LL och Mombasa, med K-pistar, och bötfäller fordon. Matatuns förare saktar in och slänger ut en sedel för att polisen inte ska stoppa bilen för genomgång. Påfallande ofta viftar de också förbi oss när de ser att vi sitter i bilen.

Den andra nyheten (på mikronivå) är att min älskade Göran kommer till Mombasa på lördag. Då stämplar jag ut en vecka, bara så ni vet! :)

Små och stora djur - Del 1

En morgon hade mitt badrum och köket invaderats av vandringsmyror. Miljoner ettriga, elaka rovdjur som attackerar allt som kommer i deras väg och kan döda ett mindre djur om de får chansen. En annan kväll hittade Johan en skorpion i sin hydda. Småkryp kan, i Afrika, vara farligare än storvilt så Julietta fick ägna sin lördag åt sanering medan vi gav oss iväg på en efterlängtad resa; en 3-dagars Safari i nationalparkerna Tsavo och Amboseli. Och vilket storslaget äventyr det blev. Det finns så mycket att berätta att detta blogginlägg måste delas upp i två delar. Vi hade nämligen turen att få en supertrevlig OCH biologiutbildad guide, Daniel. En, på många sätt, unik kenyansk man och en skicklig förare. För det däggdjur som är farligast i Kenya är den afrikanska lastbilschauffören. Vägen mellan Mombasa och Nairobi domineras helt av tung trafik som kör fort och hänsynslöst, oavsett om lasten är högexplosiv eller ej. En punka blev, tack och lov, vår enda incident denna långa resa. 

Allt nog, snart var vi installerade på Lion Hill Lodge som bjöd på en bedövande vacker utsikt över Tsavo – Afrikas största nationalpark. Just nu är det för torrt men andra tider på året vandrar vilda djur precis nedanför hotellet. På förkvällen, nyss hemkommen efter vår första ”game-drive”, satte jag mig på min balkong och njöt av de oändliga viddernas stillhet och tystnad. Och just stillheten -  natur och djur i fullständig harmoni - var för mig den starkaste upplevelsen under denna safari.  

 Djur såg vi många, såväl små som stora, ensamma eller i flock. Men de betar tyst och fridfullt, till synes obekymrade om faran som ständigt hänger över dem. Det var bara den lilla Dick-dicken, Afrikas minsta antilop, som hade nerverna utanpå kroppen men så hon har också väldigt många fiender.

För antiloper och småvilt är det kattdjuren, hyenor, schakaler och rovfåglar som jagar dem, och för kattdjuren, elefanterna och noshörningen är det människan. För två veckor sedan blev Daniels vän, Florence, och hennes vaktkollega mördade och skändade av somaliska tjuvjägare. Därför hade bevakningen av parkerna skärpts och allt man diskuterade var hur man skulle gillra fällan som skulle fånga mördarna. 

Liv och död har sin självklara plats på savannen men djuren finner ständigt på nya sätt att undgå en för tidig död. Amboseli ligger i Masai-land, vid foten av Kilimanjaro, och varje kväll vandrar stora flockar av elefanter, gnuer och zebror till Masaiernas manyattas, boplatser, för att söka skydd. (Masaierna själva är inte överförtjusta då betet för tamboskapen går åt). Och för att inte törsta ihjäl, när vattenhålen är uttorkade, gräver elefanten upp människornas vattenledningar och skapar konstgjorda vattenhål till glädje för alla djur (utom möjligen ingenjörerna ;-)). 

 

Små och stora djur - Del 2

Liv - det bjöds vi på i överflöd under denna safari. Bara i Tsavo finns det 450 olika växter (42 olika Akacior), 70 typer av rovfåglar och hundratals olika dägg- och kräldjur. Vi fick bland annat möta flera ljuvliga, nyfikna djurungar och färgsprakande, häckande fåglar i olika storlekar. Den lilla gula vävarfågeln, vars hannar väver fantastiska bostäder i den ogästvänliga Akacian, sjöng och viftade med fjädrarna för glatta livet så att honan skulle välja just hans bo. Men när hon väl installerar sig får han sova utomhus, otack är världens lön.

Elefanterna i Tsavo vårdar sin hud genom att bada i den mineralrika jorden. Därför är de lustigt rödfärgade, till skillnad från elefanterna i Amboseli. Det har funnits 40 000 elefanter i Tsavo, nu är de bara 12 500. En elefanthona var så långt gången i sin dräktighet att man kunde se kalven genom magen och hon stod stilla en lång stund under en Akacia. Kalven skulle födas vilken dag som helst, sa Daniel. Elefanter är dräktiga 22 månader och en nyfödd unge väger över 100 kg. 

På safarins andra dag besökte vi, som sagt, nationalparken Amboseli och bodde i tält, på en camp strax utanför reservatet. Även BBC var på plats, sedan en månad tillbaka, för inspelningen av en ny naturfilm. De hade tillstånd att köra in bland djuren med sin jeep. Vi andra fick hålla oss till vägarna, bra tycker jag. 

Mitt tält låg längst bort på campen, med savannen som närmaste granne och det var, minst sagt, spännande att ligga och lyssna på nattens ljud, ljud jag aldrig har hört förut. Vi gick upp i ottan för att möjligen få se kattdjur jaga men vi gick bet. En ensam, ung, gepard i fjärran var det enda kattdjur vi såg denna morgon. 

Av "The Big Five" såg vi elefanten, vattenbuffeln och lejonet. Lejonen var två honor och ett par ungar i Tsavo, även de på avstånd och skymda av buskar. Men det gjorde ingenting. För nu hade Kilimanjaro lagt ifrån sig sin molnhatt och sträckte sina båda toppar mot himlen. På savannen nedanför intog gräsätarna sin frukost under prunkande Flamboyanter och jasmindoftande Akacior. Flodhästar njöt av ett morgondopp, apor letade godsaker i gräset och hyenor lunkade, proppmätta, iväg för lite vila efter en lyckad jakt. Vi, däremot, stävade hemåt och körde 70 mil mest under tystnad. Begrundandes det unika vi hade fått uppleva. 

Om trollkonst och religion

Tron på häxor och trollkarlar är, för vissa, lika viktig som kyrkan och moskén här på Kenyas landsbygd. Det händer ibland att det kommer människor till Mission House och frågar efter häxan. Bendettah korrigerar förstås och betonar att det är en klinik med en utbildad sjuksköterska vi har och ingen häxa. Men efter att ha läst en bok om hälsa och medicinsk behandling i Afrika inser jag att många gärna blandar traditionella metoder med modern medicin när åkommor ska botas. Jag har med egna ögon sett en medvetslös tonårsflicka bäras av sina föräldrar till ortens ”häxa” för bot. Det hela kändes olustigt, tyckte jag, och mitt västerländska förnuft ville ringa efter en ambulans (om det nu finns någon över huvudtaget). Men övriga i min omgivning verkade tillfreds med situationen och sen pratade vi inte mer om det. Mina tankar går ofta till flickan och jag lär aldrig få veta hur det gick.

Alla verkar vara troende. Många djupt troende, t ex vår vakt Isak Makumi som är ett Jehovas vittne. Man tillhör någon av de otaliga kyrkor som finns och i princip alla tillbringar sina söndagar i kyrkan. HELA söndagen, om man inte är katolik vill säga för den mässan är bara 1 ½ timma. Flera jag pratat med verkar ändå ha en pragmatisk inställning till sin religion. Vår Julietta är katolik men går på både kristna och muslimska evenemang för att lära sig mer om de olika religionerna. Och en kille, Shaaban, som jag träffade häromdagen berättade att han visserligen är muslim men hade inga problem med att konvertera till kristendomen för att få ett stipendium, och en utbildningsplats, på ett kristet college. Utbildningen, och drömmen om ett bättre liv, var för honom viktigare än religionstillhörigheten. Gud är dock alltid närvarande i människors vardag. ”Gods will” och ”God bless” är vanliga kommentarer. Jag har lovat Bendettah att följa med på en mässa någon söndag. Även hon är katolik.

Som jag skrivit tidigare är islam den vanligaste religionen i Mombasa med omnejd även om en majoritet av Kenyas övriga befolkning är kristna. Det är en kvarleva från historisk tid då Kenyas kust hemsöktes och befolkades av araber som handlade med slavar och elfenben innan portugiserna tog över. Men det är ytterst få kvinnor som täcker sig helt. Hittills har jag bara sett en handfull svartklädda kvinnor med Niqab eller Burqa, ofta på landsbygden mellan LL och Ukunda. Det vanliga är att kvinnorna bär färgglada kangas (hela tygstycken) som man knyter kring magen och lite löst runt huvudet/överkroppen . 

När jag har er uppmärksamhet vill jag också passa på och skicka tusen ASANTE (tack) till er som skänkt pengar till vattentunnor. Jag kan tyvärr inte se avsändaren i mina verifikationer men skicka mig gärna ett mail, alternativt meddelande på Fejjan, så att jag kan berätta för Bendettah och Lindy vilka ni är. Jag kommer nu att se till att vattentunnor blir inköpta och utplacerade så fort som möjligt.

  :)

En vanlig dag på jobbet

Efter en skön helg på stranden, och söndagsfrukost ihop med oinbjudna apor, var det så dags för en ny arbetsvecka. Och hur ser då mina arbetsdagar ut nu för tiden, kanske någon undrar? Till att börja med kan jag konstatera att tempot är oäääääändligt mycket lugnare. Tror inte ens att det finns något ord för stress på Swahili. Jag och Johan håller lektioner under fyra av veckans sex arbetsdagar och en typisk arbetsdag börjar med frukost runt åtta. Förmiddagen, även de undervisningsfria dagarna, ägnas åt inläsning, diskussion och andra lektionsförberedelser. Ibland bistår vi dataklasserna, ibland går vi till byn för att printa ut och kopiera studiematerial till kommande lektioner (eftersom kopieringsmaskinen är från början av 90-talet tar detta sin lilla tid...). Lunch intas vid tolvsnåret och därefter bär det av till Godo och/eller Perani. Om det inte är torsdag, vill säga, då undervisningen sker i LL. Till Godo åker jag på måndagar, med "piki-piki", motorcykel, eftersom vägen lämpar sig dåligt för bilar. Det tar drygt en halvtimmas endurokörning att komma till skolhuset i Godo, och hela vägen skapar jag uppmärksamhet likt en rockstjärna. Barn springer efter piki-pikin, ropar, och vill att jag ska vinka. De vuxna är mer samlade men ALLA stirrar, så ovanligt är det med en ”muzungo” – vit människa – där ute på landsbygden.

Lektionerna pågår mellan kl. 14-16 där första timman ägnas åt engelska och den andra åt Företagande/Business eller Hälsovård/Health. På engelskan undervisar jag dem som kan läsa och skriva och kan hjälplig engelska, Group C, medan Bendettah eller Josephine undervisar övriga. Ibland ansluter även de som kan läsa och skriva, men inte kan engelska. När så sker går någon av klasskamraterna in som tolk. Business och Health erbjuds alla och då blir det storklass med tolk.


Idag undervisade jag om de vanligaste ordklasserna i engelska språket eftersom kvinnorna saknar grundläggande grammatiska kunskaper. De som kan engelska använder ett enkelt talspråk, fullt av språkliga fel, och vi tyckte att de åtminstone skulle ha hört talas om substantiv, verb, adjektiv mm. En annan lektion kan handla om att läsa texter högt för att få träning i att prata inför andra, och för att få feedback på uttal och språk. Hälsa handlar om allt från nutrition och astma till barnbegränsning och HiV/Aids. Dessa lektioner hålls av vår sjuksköterska Josephine men jag kommer att assistera henne vid några tillfällen. Lektionerna i företagande verkar vara hetast för då antecknas det så pennorna glöder. Vi delar med oss av grundläggande kunskaper i företagande som t ex marknadsanalyser, affärsidéer, utbud-efterfrågan, kundservice, budgetering etc ect. Målet är att alla som har, eller vill starta, företag ska ha skrivit sin affärsplan innan jag/vi åker hem.

Det finns ytterst få skolböcker varför kvinnorna skriver av allt vi antecknar på svarta tavlan. När det är mycket fakta får de sammanfattningar av oss. De får inte en kopia var utan förutsätts dela. Likadant är det med skolböcker när sådana finns – man får läsa men inte anteckna i dem så att fler kan nyttja böckerna. 

På lördagarna, mellan kl 9-11 ca, träffar vi ”The Stars”, flickor 6-17 år, varannan vecka i LL och varannan i Perani. Med dem diskuterar vi FNs barnkonvention och hur verkligheten ser ut för tjejerna i synnerhet och barn i Kenya i allmänhet. Vid dessa tillfällen använder vi oss av WCPRCs utmärkta studiematerial för skolans värld. Vi siktar på att ordna en ”Global vote” så att även våra flickor kan vara med och rösta fram sin barnrättshjälte 2012. Återkommer med rapport om det blir verklighet.

När eftermiddagslektionerna är över är det dags att åka hem och så småningom bjuder Julietta på middag. Vi brukar avrunda dagen under Makutin - jag, Johan, Julietta och Isak - innan det är dags att dra sig tillbaka när myggen blir för besvärliga. Ungefär så ser min arbetsdag ut i Lunga Lunga - väsensskild från den jag lämnade i Sverige. På gott och på ont. 

IWD i bilder

8;e Mars 2012 firade kvinnorna i Lunga Lunga, Perani och Godo för första gången den Internationella Kvinnodagen. En fantastisk dag för alla som var där.

Cecilia och lilla Mary

 Kvinnor från Godo

LungaLunga jazzar

 Margareth och Elin

 Färgglada Perani förbereder sig

Mwaka med lilla Shari

International Women´s day

Det är något visst med att bo i ett land där papayan växer vilt i trädgården och flamingos flyger ovanför hustaken. Där ödlor, i olika storlekar och färger, pilar över murar och golv och musik är en självklarhet. De senaste dagarna har dessutom varit riktigt behagliga, runt 30-35 grader, och livsandarna har återvänt. Vi har mycket arbete kvar innan vi ska åka hem men idag, den 8 mars, fick alla elever ledigt för att fira Internationella kvinnodagen tillsammans. Över hundra kvinnor, och en handfull män, från Perani, Godo och LL mötte upp på Women´s Business Center, Mission house. Bendettah hälsade alla välkomna, jag berättade om bakgrunden till dagen, och hur den firas av kvinnor över hela världen, och Johan hyllade Wangari Maathai och återgav hennes berömda tal ”The story of a Hummingbird”. För flera av kvinnorna var det första gången de firade 8 mars och Ester, Eunice och Lilian ställde sig upp och berättade för oss andra hur mycket Project Africa har betytt för dem och för byarnas döttrar. Men framförallt hyllades vi av kvinnorna genom fantastisk dans och sång. Sång efter sång om betydelsen av utbildning, om hur de uppskattar PA:s arbete och att vi, mentorer, kommer till Afrika och delar med oss av vår kunskap och våra resurser. Vi blev uppbjudna hela tiden och dansade så svetten pärlade men det var precis hur kul som helst. Så mycket glädje i dansen och en sann gemenskap!

Eleverna på skräddarutbildningen hade slitit hårt för att städa och ställa i ordning uteplatsen, hämtat läskbackar och bullar i byn och spänt upp presenningar som skydd för solen. Dessa duktiga ungdomar bjöd oss också på en blandning av underhållning och allvar, bland annat en rap som rev ned applådåskor som de följde upp med dikter på både engelska och swahili. Kvinnorna från Godo hade skrivit ihop ett teaterstycke som de spelade upp – även det på temat utbildning som nyckeln till ett lyckligt och framgångsrikt liv. Slutligen fick fem nyföretagare ta emot sina första mikrolån under högtidliga former.

FN:s tema för 2012 års Internationella kvinnodag är ”Empower women – End hunger and poverty” och det är precis det Project Africa handlar om. Jag kunde inte ha valt en bättre plats att vara på. Vi började festligheterna kl. 10 och inte förrän vid 16-tiden gav sig de sista gästerna av. En riktig heldag med underbara, starka och vackra kvinnor. Så häftigt att få vara med om och ett minne jag alltid kommer att bära närmast hjärtat.

Teresa and Immanuel

Nyamvula Dawa, min bästa elev och fina Rafiki

Sist en länk till korta filmer från dagens sång- och dansuppvisningar.

I en annan del av Kenya

”We get a lot of hot in Kenya” konstaterade vår nattvakt Isak med ett stort leende. Och det är precis vad vi får. Klibbig, stillastående, dammig, obarmhärtig hetta. Inte sedan jag provade spinning har jag svettats över hela kroppen - armar, ben och hårbotten inkluderat. Men nu stillasittande under makutin eller myggnätet, utan att röra så mycket som ett finger, öppnar sig ändå alla porer samtidigt och svetten rinner utmed hals, rygg och vader. Jag brukar blöta min BH innan jag sätter på linnet. Det svalkar något när dagtemperaturen ligger runt + 39-40 grader. Några gånger per dag häller jag kallt vatten över hela mig men det dröjer bara några minuter innan håret självtorkat och kläderna klibbat fast vid kroppen igen. Mitt i denna hetta pågår ett ihärdigt brännande av odlingsmarker (chambas) och sotflagor och rökgaser tränger in i den redan så täta luften. När röken blandas med Afrikas virvlande röda jord, och stoftet från dieselavgaserna, är det omöjligt att hålla sig ren. Astma och hosta är vanliga sjukdomar här, inte undra på.
 

Det blir dessutom bara hetare ju närmare regnperioden vi kommer. Denna välsignade regnperiod som alla nu längtar efter. Floden intill byn är i det närmaste uttorkad. Visserligen är vattnet både odrickbart och obadbart men korna försöker ändå svalka klövarna och släcka sin törst så gott det går. Vår regntunna är tom – det regn som föll för någon vecka sedan varade inte tillräckligt länge – och när strömmen är borta (vilket den är varje dag numer) fungerar inte vattenpumpen.

Därför åker jag och Johan till Diani eller Tiwi beach på helgerna för att få lite svalka och duscha av oss. ”En annan del av Kenya”, kan man kalla denna plats. Ett semesterparadis, åtminstone för oss västerlänningar. Häromdagen, när jag och Bendettah följde med våra vänner Lena och Andreas till deras hotell, blev hon tilltalad av vakten vid grinden. Det utbyttes några ord på swahili innan Bendettah, med ett generat skratt, berättade att hon inte fick passera. Jag och Lena bekräftade förstås att B var vår vän och misstroget släppte vakten in henne. Samma sak hände när vi senare badade i havet och skulle gå upp till hotellets poolområde där vi hade våra kläder. En vakt försökte stoppa Bendettah medan min närvaro inte ifrågasattes. Det är hemskt sorgligt, men eftersom alla fina stränder mutats in av hotellen har lokalbefolkningen ingen självklar tillgång till sitt eget hav. Vi kommer därför att ta med såväl Bendettah som övrig personal på badutflykt igen.

Diani Beach består av ett pärlband av lyx- och medelklasshotell, lägenheter och hus som ligger tätt utmed kustbandet. Alla bättre hotell är omgärdade av murar, vakter och grindar vilka effektivt skyddar turisterna mot oönskade möten med försäljare och beachboys. Försäljarna är dessutom förbjudna att beträda stranden nedanför hotellen och står därför utmed en osynlig gränslinje och försöker ropa till sig turisternas uppmärksamhet. Med helpension behöver du överhuvudtaget aldrig lämna hotellområdet och därmed besöka det riktiga Mombasa, ”Crocodile vacation” som kenyanerna kallar det. Stranden är gnistrande vit och vidsträckt, nära 2 mil lång. Mitt på dagen blottlägger ebben havsbotten och korallrev som, senare under eftermiddagen, täcks av det återvändande havet. Ju längre norrut du kommer, mot Tiwi, ju lugnare strand med färre hotell. Och bedövande vackert.

När utbildning inte är en självklarhet

Kvinnorna som studerar Business fick möjlighet att göra ett prov när min företrädare, Sara, hade kursen. 89 kvinnor gjorde provet men bara 32 klarade det. Så svårt är det för dem, dels att komma ihåg allt väsentligt utan riktiga skolböcker (enbart egna anteckningar, om ens några), dels kunna formulera sig begripligt när man knappt har grundskola. Flera kvinnor har aldrig gått i skolan, särskilt de äldre, så lektionerna de får i Project Africas regi är jättestort för dem. Att koncentrationsförmågan och självförtroendet inte är på topp är inte konstigt.  Men så har vi några riktiga stjärnor – ofta lite yngre kvinnor med huvudet på skaft och en enorm kunskapstörst. Under veckan har vi delat ut allas prov ihop med ett enkelt diplom som visar vad de har tillgodogjort sig i kursen. Och de kvinnor som var bäst i sin respektive by fick komma fram och motta applåder och en miniräknare. I LL var det vår egen Julietta som var bäst, och hon var dessutom bäst i hela regionen. Full pott blev hennes resultat och nu har hon, och övriga som klarade sig, kvalificerat sig för mikrolån. Stort grattis!

Utbildningssystemet i Kenya består av en 8-årig grundskola och ett 4-årigt gymnasium. Därefter väntar universitetet för de fåtal lyckliga som har råd. De flesta läser de första åren men går inte alltid hela vägen. Man säger att man läst Standard 6 or Standard 4, t ex. Om man klarat sig igenom Standard 8, och har råd, kan man söka till gymnasiet/High School. Man gör ett nationellt prov, registrerar sig (kostar pengar) och ansöker till High School via en nationell antagningsenhet. Du får välja skola men det är inte säkert att du får plats där. Olika skolor kostar olika mycket och du kan se på elevens uniform vilken skola hon/han tillhör (läs: har råd med). 

Idag ska vi ha möte med tjejerna – The Stars – och fortsätta prata om FNs barnkonvention och vilka rättigheter barn har. Barnen här har förstås aldrig hört talas om den men gillar att diskutera. Och de kommentarer vi får är inte alltid de förväntade. Sen bär det faktiskt av till stranden. Längtar efter svalka!

Flera av er har hört av sig och frågat hur ni kan stötta Project Africa – och det är vi alla jätteglada för!! J Behoven är oändliga och man kan därför hjälpa till på olika sätt. Kliniken tar emot många patienter varje dag men de flesta har inte råd att hämta ut sina recept. Mediciner av olika slag är därför alltid välkommet. Förutom det behövs skolmaterial (anteckningsböcker, pennor mm), datorer, USBn, tyg och tråd (till skräddarutbildningen), skolväskor och engelskspråkiga böcker (både enkla läseböcker av barnbokstypen, som faktaböcker). Pengar är förstås också oerhört välkommet. Mission House i Lunga Lunga är för litet för den växande verksamheten och man har därför köpt ny mark, men har ännu inte råd att bygga. Mikrolånspotten är inte tillräckligt stor för alla kvinnor som nu kvalificerat sig för lån. Stipendiefonden för flickor och kvinnor som vill gå Nanny School, Lady Mechanicas (bilmekaniker) eller Lady Maradani (frisörer/perukmakare) behöver alltid påfyllning. Och så vattentunnorna förstås. En vattentunna kostar upp till 5-6000 kr, en symaskin 700 kr, ett enskilt mikrolån är 200 kr (det räntefria varje kvinna får låna, som kvalificerat sig, och som betalas tillbaka i den takt man klarar av).

Du kan antingen sätta in pengar på mitt bankonto SEB 5319-01 581 42 och tala om vad du önskar att jag/vi gör för pengarna alternativt gör en generell insättning på Project Africas svenska bankkonto: 802435-5920, Swedbank. Märk din donation med namn och adress.

Om du vill skicka ned material och mediciner ska detta skickas till Project Africa, c/o Bendettah Muthina, P.O Box 10, Lunga Lunga, 804 02, Mombasa, Kenya. Om det är något bärbart kan du även skicka det med Göran som kommer ned i slutet av mars. STORT tack för allt engagemang!