Sista dagen i Lunga Lunga

Varje morgon tittar vi förhoppningsfullt upp på de grå molnen och spekulerar i om det kanske ändå kan komma lite regn idag. Men efter frukost spricker molnen upp och den obarmhärtiga solen tittar åter fram. Nu är det så torrt att kaktusarna slokar som ledsna hundöron och markerna är gula. Idag lämnar jag Lunga Lunga och Nikumbuke för att spendera de sista två nätterna i Diani Beach. Både för att få umgås med Bendettah utanför jobbet men också för att diskutera utveckling och utmaningar för Nikumbuke. Men också för att bada i Indiska oceanen och njuta av en kall Tusker, det medges.

Den vecka jag nu tillbringat ihop med Nikumbukes personal och medlemmar har varit så full av aktiviteter, nya möten och kära återseenden att det känns som jag varit i Kenya en månad. Det finns så mycket att berätta om men Internationella kvinnodagen står i en klass för sig,

Den 8 mars samlades vi alla tidigt i Lunga Lungas stora skolsal = en uteplats med platsstolar under plåttak. Nära 100 kvinnor kom från Nikumbukes 7 byar, finklädda och med Nikumbuke-T-shirten på (alla byar har var sin färg). Maasai-kvinnorna såg för coola ut i sina traditionella festkläder, pärlkragar och så T-shirt ovanpå det.

Alla drog på sig gummihandskar och startade stora bystädningen, en ny tradition på just Internationella kvinnodagen, och ett försök att skapa ett miljöengagemang både bland centrets medlemmar och byborna. Skräp finns precis överallt så det är ingen lätt uppgift men vi samlade ihop enorma mängder plastburkar, plastpåsar, metallskrot, tygremsor och kartongbitar under den stekande solen. Vår städning möttes av både hån och uppskattning, och självklart kommer det att ta tid att ändra folks ovanor. Kommunen tar inte något som helst ansvar även om det finns så många som skulle bli själaglada för ett avlönat städjobb.

Om Nikumbuke Center föregår med gott exempel kan, förhoppningsvis, andra bli inspirerade.

Tillbaka i centret var det dags för traditionella danser och specialkomponerade sånger som alla handlade om hur kvinnorna utvecklas tack vare Nikumbuke. Men det sjöngs också hyllningssånger till oss i Fromone2another om hur vi stöttar kvinnorna med datorer, hus och stipendier till deras flickor. Vi bjöds också upp med jämna mellanrum för att dansa med kvinnorna och ta emot presenter – ofta färggranna Kangas (traditionella tygstycken som används som kläder och bärselar).

Perani sjunger till Nyamvulas komp

Eftersom alla 7 byar skulle genomföra sina danser, sånger och dikter tog det en stund och Eunice – vår ”eventmanager” – blev lite stressad över detta. Stress är kanske inte det bästa, att ta efter oss västerlänningar, men B var kolugn och upprepade ”detta är vår dag, vi har all tid” med sitt vanliga soliga leende. Liza, jag och Felicia sjöng ”Åh, åh, åh tjejer”, till kompet av en Nescafé-burk fylld av majskorn och småsten, och försökte få till allsång. Gick väl så där men vårt framträdande uppskattades.

Stipendiaten Dorcas och hennes stolta mamma Anna

Dagen avrundades med sedvanlig läsk, vitt bröd och samspråk. Jag fick bland annat en pratstund med mödrarna till några av våra stipendiater. Dessutom hade kvinnor tagit med saker som de tillverkade och en tillfällig butik öppnades i datasalen. Roligt var också att en av våra stipendiater, Dorcas Kanini, kom förbi och hälsade, Under denna vecka har jag träffat 3 av förra årets stipendiater som gick ut high school vid årsskiftet. Två av dem med riktigt bra betyg. Så kul! En annan rolig nyhet var att 10 av 10 skräddarelever, som gjorde sina examensprov nyligen, klarade sig. Ett kvitto på att utbildningen vid Nikumbuke håller god kvalitet.

Och efter att ha varit borta i 3 år kan jag också se hur många kvinnor utvecklats i positiv riktning. Många fler kan läsa och många fler kan lite engelska. Flera har startat egna företag, eller utvecklat sitt företag, och flera nya kooperativ har skapats. Man har lärt sig familjeplanering och sjukdomsprevention. Att man som kvinna också har ett värde och rättigheter. Därför är det så bra att nya byar har tillkommit där kvinnorna uppenbart ligger efter Lunga Lunga, Perani och Godo i kunskapsnivå och självförtroende. Jag ser verkligen fram emot att se hur dessa kvinnor har utvecklats nästa gång jag besöker Nikumbuke.

På besök i Maasai-land

Den varma vinden har tilltagit i styrka, ett tecken på att regn är på väg enligt Bendettah. Det vore skönt för allt och alla om det kom väta nu även om den riktiga regnperioden väntas först om några veckor. Vår vattentank är tom sedan länge och vi pumpar dåligt vatten ur egen brunn för disk och tvätt. Vatten som grannbarnen går och tullar i trots att det växer bakteriehärdar i det. Dricksvatten hämtas från en pump längre bort i byn, ett jobb för vår vaktmästare Joshua som cyklar fram och tillbaka med tre 20-liters dunkar surrade vid pakethållaren.

Igår tog vi piki-pikis (motorcyklar) på slingriga, gropiga, torra lerstigar ut till Maasai-land. Ett ogästvänligt kaktus- och törnebeklätt landskap med sin egen skönhet. Det gällde att både huka och dra upp fötterna i tid för att undvika att rivas av de 10 cm långa törnetaggarna eller annat ris. Ett 50-tal Maasai-kvinnor har anslutit sig till Nikumbuke Center och samlas varje fredag i ett litet lerhus i byn Umoja för att lära sig läsa och skriva, enkel matematik och folkhälsa. Igår var halva gruppen på plats och eftersom det var det så varmt satt vi utomhus och ägnade tillfället åt att utbyta frågor och svar med varandra. Det visade sig att bara 3 i gruppen hade gått i skolan. Två hade läst 3 år och en av kvinnorna, Lea, hade hela 7 skolår bakom sig. Måste vara något av ett rekord för en Maasai-kvinna.

Monica berättade att hon tyckte om att gå i skolan men att hennes far gifte bort henne för 12 kor när hon var 12 år. 70-åriga Rehema, med 10 barn och 40 barnbarn, sa att hon var ledsen över att inte ha fått gå i skolan och att hon nu skulle kämpa för att hennes barnbarn inte skulle gå samma öde till mötes. Det var rörande att se hur kvinnorna vårdade sina skrivböcker med enkla alfabetsövningar och mattetal. Och hur de kämpade med blyertspennorna.

Förutom att berövas utbildning, och bli utsatta för barnäktenskap, ska en Maasai-kvinna i princip göra allt. Från barnskötsel och hushållsarbete till husbyggnationer, vedhämtning och mjölkning. En Maasai-krigares uppgift är att ansvara för säkerheten och vakta hjordarna. Emellanåt säljer han ett djur men pengarna får kvinnan aldrig se. Om hon skulle våga fråga vad de tjänade på försäljningen får hon räkna med stryk. Mannen tar sig också så många hustrur som han vill och har råd med (inte heller det stämmer han av med sina andra fruar, bara sin mor). En kvinna var gift med en man som hade 8 hustrur. Men på frågan om det var bra eller dåligt med månggifte tyckte majoriteten att det var en bra tradition. På så vis fick de systrar och kunde dela på alla bördor (den äktenskapliga sängen inräknad). Det blev en hel del skratt under pratstunden och den starka gemenskapen var påtaglig. Men de ärrade kropparna och de traditionellt utslagna nedre framtänderna, och inbrända ringarna på kinderna, vittnade om ett hårt liv. Även om vi inte pratade om det i Umoja är det också allmänt känt att Maasaierna tillämpar kvinnlig könstympning. En flicka som inte är könsstympad går inte att gifta bort, säger deras tradition.

Imorgon ska vi fira Internationella kvinnodagen och även Umoja kommer att vara representerade förstås. Men om Kenya generellt är ojämställt på alla plan är Maasai-kvinnorna de riktigt stora förlorarna. Här finns de största behoven och de svåraste utmaningarna.

Därför har Fromone2anothers medarbetare Christina Lundin (fd volontär för Nikumbuke) initierat ett stipendieprojekt för att motivera Maasaierna att skicka sina döttrar till skolan. Den kommunala grundskolan är visserligen både obligatorisk och avgiftsfri men det finns alltid utgifter som skolböcker och skoluniformer. Med stipendiet är åtminstone ett hinder undanröjt. Återstår värderings- och traditionshindren – just de frågor som Bendettah adresserar i sitt arbete med att utbilda de vuxna kvinnorna och förhandla med byäldstes och fäder om rätten till utbildning.

Vill du engagera dig i Maasai-flickorna? Hör av dig här 

Glada återseenden och Team Nikumbuke

Ett ganska typiskt kenyanskt dygn har passerat sedan jag landade igår onsdag kl. 13 på Mombasa Airport. Och så välbekant allt känns. Från det organiserade kaoset i Hakuna Matata-tempo till dofterna, trängseln, solen och vinden som leker med dammet och den torra jorden så allt – människor som ting – får en lätt sträv, rödaktig yta. Cikadorna, musiken, skratten, getterna, väg-hålen och allt annat som är så Kenya var precis som jag mindes det. I Mombasa var det fler människor, fler trafikinfarkter och fler kvinnor i heltäckande svarta kläder. I Lunga Lunga betydligt färre lastbilar från Tanzania och varken böneutropare eller protestantiska sånger. Skönt men märkligt.

Bendettah och Josephine väntade på mig på flygplatsen och stora kramkalaset utbröt. Det var så härligt att se dem igen och att de mår så bra med jobbet, familjen och livet i stort.  B hade ordnat en privat chaufför denna gång (vilken lyx!) och det var tur att vi hade en egen bil. För de pengar jag hade med mig från Markus Reklambyrå räckte till tre stora, fullpackade, kartonger med olika läkemedel, bland annat mot Malaria, tandvärk och magparasiter. Men att få ut medicinerna krävde nära 4 timmars väntan på plaststolar under svagt fladdrande fläktar. Den månghövdade apotekspersonalen lät sig inte stressas i första taget. När vi till slut hade lastat in allt i bilen var det dags att stå i ändlösa bilköer, hämta tyger för väsktillverkning och tanka. En säck kol lastades också in utmed vägen och sen blev vi stoppade av polisen. Sedvanlig ”fordonskontroll” och sedvanlig muta för att få köra vidare. Anti-korruptionsarbetet går trögt i Kenya. Landade i Lunga Lunga vid 20-snåret – 28 timmar efter jag lämnade hemmet i Ga Stan. Installerade mig i en fin banda (hydda) och sköljde en spann med kallt vatten över min svettiga kropp och smutsiga fötter. Helt ljuvligt!  

Vaknade utvilad och förväntansfull inför dagen och efter en god frukost, bestående av mandazi, ägg och thé, var det dags att träffa all personal, eleverna på skräddarutbildningen och Lunga Lungas kvinnogrupp. Och dessutom Liza och Felicia, volontärerna som jobbar i centret just nu. Det blev många kära återseenden, kramar och skratt. Men det fanns också kvinnor som inte alls kom ihåg mig. Så är det här – vardagsbekymmer och kognitiva brister dominerar och man lever väldigt mycket i nuet, på både gott och ont. Jag bjöd kvinnorna på Polly Rocks och de mig på härliga välkomstsånger. Kvinnorna ville sedan träna på sina danser och sånger inför Internationella kvinnodagen så jag och Felicia tittade på när skräddareleverna i Team Nikumbuke tränade fotboll. Helt orädda för både bollen och närkamperna spelade de så dammet rykte och en förbipasserande cyklist körde i diket. Att tjejer spelar fotboll är ovanligt och ett viktigt inlägg i jämställdhetsdebatten. Men framför allt har de himla kul :)

Bendettah och Grace inspekterar tyger som ska bli väskor

Imorgon väntar fredagsmarknad och sen besök i Umoji, en ny by som anslutits till Nikumbuke Center. Och så ser jag fram emot Internationella Kvinnodagen på söndag. Återkommer med rapport!

Återkomsten

Den 10 maj 2012 lämnade jag Lunga Lunga, Mombasa för några dagar i Nairobi, för att sedan påbörja den långa hemfärden till Sverige. Efter tre fantastiska, lärorika, livsavgörande, tuffa och roliga volontärmånader på kvinnocentret Projekt Nikumbuke* for Healthy and Educated Women, i den fattiga och dammiga byn Lunga Lunga i sydöstra Kenya, var det dags att återvända till jobb, familj och vänner i Sverige. Det var ett vemodigt avsked men jag visste att en livslång relation hade fötts och att jag, i hjärtat, aldrig lämnar Nikumbuke. Nikumbuke betyder ”Kom ihåg mig” på Kiswahili och det är vad jag gjort sedan dess. Flera gånger i månaden, ibland flera gånger i veckan, har jag och min afrikanska syster Bendettah Thomas Muthina, Nikumbukes ledare, mailat eller Skypat med varandra.

Tillsammans med Kristina, Elif och Elena, i vår svenska organisation Fromone2another, har vi ihop med Bendettah och ett antal generösa människor och företag i både Sverige och USA, byggt ett nytt hälso- och utbildningscenter, donerat symaskiner och datorer och sponsrat ett 30 flickor/år med gymnasiestudier, för att nämna några exempel. På senare tid har Fromone2another förstärkts med Christina som även hon är fd volontär och som dragit igång försäljning av LungaLunga-tillverkade väskor i Sverige och subventionering av menskoppar till skolflickor och till de ständigt arbetande kvinnorna. 

Läs mer om Fromone2another

Under de senaste 3 åren har Bendettah och hennes personal utvidgat Nikumbukes upptagningsområde till sju byar och startat Moringa-plantager. Totalt har kvinnocentret ca 550-600 medlemmar, såväl vuxna kvinnor som skolflickor som lär sig läsa och skriva, företagande, engelska, förebyggande hälsovård och mänskliga rättigheter. Allt handlar i grunden om att stärka kvinnor och flickor då vi vet att utbildade och friska kvinnor stärker och bygger hela familjer och samhällen.

På tisdag kväll, 3/3, återvänder jag till Lunga Lunga för att besöka det nya centret och kvinnogrupperna ute i byarna. Det ska bli så otroligt roligt att få se och prata med Bendettah, Nyamvula, Josephine, Julietta och alla andra vackra och starka kvinnor.

Jag kommer att blogga så mycket jag hinner under de 12 dagar jag är i Kenya. 

Hoppas ni vill följa med mig till Lunga Lunga :)

*Project Nikumbuke hette på den tiden Project Africa. 

Farväl Lunga Lunga

Idag, på självaste min födelsedag, höll jag min sista lektion och i morgon torsdag kommer Daniel till Lunga Lunga för att köra mig och Bendettah till Moi Airport, Mombasa. Därifrån tar vi flyget till Nairobi för ett par dagar i huvudstaden och på lördag går planet hem till Sverige. För tre månader sedan tog jag mig ”the African way” till Lunga Lunga – en skumpig, utdragen, obekväm, svettig men billig bussresa på 14 timmar. Nu kostar jag på mig att åka hem som den ”muzungo” jag är. Bekvämt, snabbt och dyrt.

Tidpunkten har också kommit att stänga bloggen och summera min volontärtid för Project Africa, Mombasa, Kenya, Afrika. Men hur gör jag det utan att det blir sentimentalt, klyschigt och platt? För orden räcker, på något sätt, inte till. Förmodligen behöver jag också vara hemma ett tag för att, på ett djupare plan, smälta allt jag varit med om och hur det kommer att påverka återstoden av mitt liv. Så tills vidare gör jag enkla 10-i-topp-listor och börjar med vad jag INTE kommer att sakna;

1. Nedskräpningen och smutsen
2. Korruptionen och byråkratin
3. Falsksången och domedagspredikningarna från protestantkyrkan
4. Stirrande, kommenterande män
5. Röken och avgaserna
6. Försäljarna som bestämt sig för att sälja på mig något jag absolut inte behöver
7. Böneutroparen
8. Den tunga trafiken
9. Trängseln och förseningarna på Matatus
10. Insekter och allmänt grus i sängen

Det finns förstås oerhört mycket att beklaga, och uppröras över, här i Kenya. Den extrema fattigdomen och hur barn, kvinnor och djur behandlas generellt, men det är så allvarliga frågor att de inte platsar på en lista som denna. Det är dessutom inget jag kan lämna bakom mig utan, förhoppningsvis, något jag kommer att fortsätta försöka påverka, indirekt, hemifrån. Om så enbart på mikronivå. Med det sagt går jag över till 10-i-topp-listan över vad jag kommer att sakna. Mycket.

1. Bendettah, min syster
2. Alla övriga kloka, positiva och urstarka kvinnor
3. Den afrikanska vänligheten och generositeten
4. Lektionerna
5. Det lugna vardagslivet på Mission House ihop med elever och personal
6. Hakuna Matata-mentaliteten och övertygelsen om att det finns en bra framtid (trots allt)
7. Alla goa, glada och nyfikna barn
8. Färsk, solmogen frukt varje dag
9. Solen och stränderna
10. Den vackra naturen, fåglarna och de vilda djuren.

Även om jag känner ett stråk av vemod ska det bli jätteskönt att komma hem till familj och vänner. Framför allt till Göran, min älskade man, som jag har saknat varje dag och som så självklart släppte iväg mig. Och det gjorde han inte förgäves.  För de senaste tre månaderna har varit en helt unik, omvälvande, rolig och lärorik tid ihop med fantastiska människor.

Asanta Sana - Tack - Bendettah, Julietta, Josephine, Johan, Isak, Mr Attman, Rehema, Nyamvula, Janet, Shida, Kristin, Elisabeth, Eunice, Aisha, Mwaka, Benjamin, Ester, Esther, Anne, Anna x 3, Margareth, Cecilia, Teresia, Teresa, Nazua, Lilian, Caroline, Dorcas, Margreth, Damaris, Joyce, Judith, Mlongo, Saveth, June, Emelie, Mercy, Salma, Riziki, Agatha, Mbeyu och alla andra – ingen nämnd och ingen glömd.

Tack också till alla där hemma som följt mig via bloggen. Ert stöd och intresse har betytt mycket. Vi ses snart!

Kenyanska rytmer

Natten kommer tidigt här i Kenya. Redan vid 18.30-tiden är det mörkt och någon timma senare är det becksvart. Bara en vecka till ska jag sova under myggnät, åtminstone för denna gång. Ser fram emot obruten sömn för trots öronproppar vaknar jag alltid flera gånger per natt av olika ljud som strömmar in genom de öppna fönstren. I Mombasa med omnejd är glasfönster väldigt ovanliga och också onödiga då temperaturen sällan, för att inte säga aldrig, sjunker under 20 grader.

Eftersom musik och sång har en central plats i mitt familjeliv vill jag berätta något om kenyanernas förhållande till musik. För musik hörs överallt och (nästan) vilken tid som helst på dygnet. Julietta sjunger gärna Duruma-hymner när hon är glad. Och alla som äger en musikanläggning nyttjar den konstant för att spela afrikanska upp-tempo-låtar (tror inte att de känner till moll). Reggae är också populärt i Kenya, rastafaris ser man lite här och var. I varje välsorterad kiosk kan du köpa mössor och andra accessoarer i de klassiska, randiga rastafärgerna. 

De näringsidkare som ALLTID spelar musik är matatus/bussar, barer (inte så konstigt) och hårfrisörer (mera konstigt). Liksom gaspedalen hålls i botten, spelas musiken på maxvolym. För att man är stolt över sina knastriga högtalare, eller lomhörd, är oklart, men ingen av mina vänner förstår när jag håller för öronen i ”discobussen” som är värst av alla. Känner mig som en pensionär.

Även i kyrkorna spelas det mycket och hög musik, gärna karaoke och ”peoples songs”. Vår granne – en protestantisk kyrka – har den värsta högtalaranläggningen i byn och nu kan jag med bestämdhet slå fast att myten ”afrikaner har musiken i blodet” är just en så fördomsfull myt som man kunde tro. Så mycket falsksång som mina arma öron har tvingats utstå under dessa månader. Huvaligen.

Olika stammar har sina egna hymner, ofta med religiösa förtecken. Kambas har många musiker som ofta spelas och visas här (piratkopior, förstås, vem har råd med original-CDs?!). För när du spelar en CD ska du helst också koppla den till en TV så att alla kan se artisten. Och sen tar kreativiteten slut. ”Artisten-står-i-en-trädgård/strand-sjunger-in-i-kameran-och-ett-gäng-damer-skakar-på-rumpan-i-bakgrunden”-konceptet dominerar fullständigt. Men det svänger ofta skönt :)

 Lyssna själva!

Nedräkningen börjar på nytt

Drygt en vecka kvar i Kenya och nu är det slutspurt på allvar. Lite stressad över att kvinnorna i Godo halkat efter de andra (en lektion gick bort på grund av matutdelning av Röda Korset och två andra dagar på grund av ihållande regn) men litar på att deras starka motivation och Bendettah tar dem i mål. Ska idag översätta en mall, till en enkel affärsplan, till Swahili och printa ut den ihop med en engelsk variant så jag kan dela ut dem på morgondagens lektion i LL. För det blir faktiskt min sista lektion med dessa fantastiska damer. Jag hoppas också att några Rafiki-brev från Sverige har hunnit fram till i morgon. Spännande! På måndag träffar jag Godo-kvinnorna för sista gången och onsdag Perani. Känns jättekonstigt och lite vemodigt men allt roligt brukar ju ha ett slut. Och jag är så oerhört nöjd med vad vi har åstadkommit tillsammans under dessa oförglömliga månader i Kenya. Josephine, Bendettah och Julietta vill inte att jag ska åka men jag har lovat att besöka dem igen så snart jag kan.

På fredag åker jag och Josephine, vår sjuksköterska, med Teresia från Godo till traktens sjukhus för att skaffa henne nya tänder. Teresia och jag är ungefär jämngamla (de flesta vet inte exakt hur gamla de är) men tappade alla tänder efter sina förlossningar. Ett stort handikapp, såväl psykiskt som fysiskt, och barn och vuxna skrattar ofta åt henne. Hon är den härligaste, gladaste person man kan tänka sig, som jobbar hårt med sitt lilla företag. Tack vare en generös donation från Sverige får nu Teresa nya tänder och hennes glädje över detta vet inga gränser. STORT tack!

Vädret liknar nu en bra svensk sommar. Det regnar ibland, mulet och soligt om vartannat, och jag behöver inte duscha 4 gånger per dag för att få bort svett- och smutslager. Tvärtom känns tvättvattnet lite kyligt och jag sover i både nattlinne och lakan. Mangon börjar mogna på träden och majsen står halvmeterhög på åkrarna. Samtidigt får jag rapporter hemifrån om vårens första glassar, bad och grillningar - lycklig över att få återvända till Moder Svea när hon är som vackrast.



Om precis en vecka lyfter planet från Mombasa till Nairobi där jag och Bendettah ska tillbringa två dagar innan hemresan till Sverige. Hon flyger då för första gången i sitt liv och jag är så glad att hon ville följa med även om hon är rädd. Vi ska göra lite sightseeing, och kanske shoppa. Det kommer att bli det svåraste - att skiljas från Bendettah som nu är min vackra, afrikanska syster.