Glada återseenden och Team Nikumbuke

Ett ganska typiskt kenyanskt dygn har passerat sedan jag landade igår onsdag kl. 13 på Mombasa Airport. Och så välbekant allt känns. Från det organiserade kaoset i Hakuna Matata-tempo till dofterna, trängseln, solen och vinden som leker med dammet och den torra jorden så allt – människor som ting – får en lätt sträv, rödaktig yta. Cikadorna, musiken, skratten, getterna, väg-hålen och allt annat som är så Kenya var precis som jag mindes det. I Mombasa var det fler människor, fler trafikinfarkter och fler kvinnor i heltäckande svarta kläder. I Lunga Lunga betydligt färre lastbilar från Tanzania och varken böneutropare eller protestantiska sånger. Skönt men märkligt.

Bendettah och Josephine väntade på mig på flygplatsen och stora kramkalaset utbröt. Det var så härligt att se dem igen och att de mår så bra med jobbet, familjen och livet i stort.  B hade ordnat en privat chaufför denna gång (vilken lyx!) och det var tur att vi hade en egen bil. För de pengar jag hade med mig från Markus Reklambyrå räckte till tre stora, fullpackade, kartonger med olika läkemedel, bland annat mot Malaria, tandvärk och magparasiter. Men att få ut medicinerna krävde nära 4 timmars väntan på plaststolar under svagt fladdrande fläktar. Den månghövdade apotekspersonalen lät sig inte stressas i första taget. När vi till slut hade lastat in allt i bilen var det dags att stå i ändlösa bilköer, hämta tyger för väsktillverkning och tanka. En säck kol lastades också in utmed vägen och sen blev vi stoppade av polisen. Sedvanlig ”fordonskontroll” och sedvanlig muta för att få köra vidare. Anti-korruptionsarbetet går trögt i Kenya. Landade i Lunga Lunga vid 20-snåret – 28 timmar efter jag lämnade hemmet i Ga Stan. Installerade mig i en fin banda (hydda) och sköljde en spann med kallt vatten över min svettiga kropp och smutsiga fötter. Helt ljuvligt!  

Vaknade utvilad och förväntansfull inför dagen och efter en god frukost, bestående av mandazi, ägg och thé, var det dags att träffa all personal, eleverna på skräddarutbildningen och Lunga Lungas kvinnogrupp. Och dessutom Liza och Felicia, volontärerna som jobbar i centret just nu. Det blev många kära återseenden, kramar och skratt. Men det fanns också kvinnor som inte alls kom ihåg mig. Så är det här – vardagsbekymmer och kognitiva brister dominerar och man lever väldigt mycket i nuet, på både gott och ont. Jag bjöd kvinnorna på Polly Rocks och de mig på härliga välkomstsånger. Kvinnorna ville sedan träna på sina danser och sånger inför Internationella kvinnodagen så jag och Felicia tittade på när skräddareleverna i Team Nikumbuke tränade fotboll. Helt orädda för både bollen och närkamperna spelade de så dammet rykte och en förbipasserande cyklist körde i diket. Att tjejer spelar fotboll är ovanligt och ett viktigt inlägg i jämställdhetsdebatten. Men framför allt har de himla kul :)

Bendettah och Grace inspekterar tyger som ska bli väskor

Imorgon väntar fredagsmarknad och sen besök i Umoji, en ny by som anslutits till Nikumbuke Center. Och så ser jag fram emot Internationella Kvinnodagen på söndag. Återkommer med rapport!