Om identitet och äktenskap

Igår vinkade vi av Johan som påbörjade sin hemresa till gamla Sverige. Under kommande två veckor är det nu bara vi tjejer som kommer att undervisa och umgås (Mr Attman har fortfarande lov). När datalektionerna är över, och det är tisdag eller fredag (= lektionsfritt på eftermiddagen) blir vi ofta sittandes länge under Makutin, efter lunch, och pratar om allt mellan himmel och jord. Inte sällan kretsar samtalen om skillnaderna mellan våra respektive kulturer och nyfikenheten är stor på båda sidor. Bendettah delar gärna med sig av både bra och dåligt i Kenya och helst pratar hon om vad som gäller inom Kamba, hennes stam. För i Kenya finns det 42 stammar (47 man räknar med icke-officiella) - alla med egna språk, traditioner och seder. Inom varje stam kan det dessutom finnas upp till ett 20-tal klaner så det är mycket att hålla reda på.

Kikuyu är landets största stam och de tre presidenter man haft, sedan självständigheten 1963, har alla varit Kikuyer. Efter att ha pratat med folk i snart tre månader är det uppenbart att stamtillhörigheten är viktig för den egna identiteten även om de flesta, i första hand, ser sig som Kenyaner och talar Kiswahili (återkommer om separatisterna i ett annat blogginlägg). Man har åsikter om alla stammars särarter (lätt fördomsfulla kan tilläggas) men man kan gifta sig mellan stammar och då blir automatiskt mannens stam den som familjen tillhör. Kvinnan behåller sitt ”tribal name” som mellannamn. 

Stammarna följer oftast religion men sambandet är inte glasklart. Här utmed syd-kusten finns det många Durumas och Digos. Digos är främst muslimer men Durumas är både kristna och muslimer. Här finns också en hel del Kambas som egentligen härstammar från de nord-östra provinserna och de är oftast kristna som Kikyuerna. Benedettah föddes Kamba och gifte sig med en Kamba som fick betala 70 000 Ksh och tre getter för henne. ”That´s how we do in Kamba” som hon sa med sitt underbara skratt. En hemgift som för övrigt, fortfarande håller på att betalas av (vilket innebär att Bendettah fick nöjet att betala sin egen hemgift!). Hemgifterna, sk Dowryn, är en börda för många familjers ekonomi. En PA-medlem blev, efter 20 års äktenskap och 4 barn, hemförd av sina föräldrar eftersom Dowryn inte hade slutbetalats (kvinnan ifråga är nu lyckligen återbördad till barn och man, kan jag lugna oroliga läsare).

När älskande tu vill gifta sig rymmer kvinnan, vid ett obemärkt ögonblick, till mannen och hans familj. Därefter besöker mannen kvinnans föräldrar, tillsammans med en vän, berättar var deras dotter är och att han vill gifta sig med henne. Föräldrarna meddelar sin Dowry och vad man förväntar sig för mat och dryck på festen. Mat och dryck som mannens familj måste bjuda på. Både Bendettah och Cecilia Mumbe, en av våra duktiga entreprenörer, undrade vad mina föräldrar hade begärt i hemgift av Göran?! ;-)

Bigami är vanligt förekommande i Kenya. Även polygami har status här för det visar att mannen har råd med flera fruar. Inom Kamba kan även en gift kvinna gifta sig med en annan kvinna, men då inte nödvändigtvis av kärlek till kvinnan (homosexualitet är no-no i Kenya) utan av önskan att få det barn man själv inte fått. Det finns debattörer som, med rätta tycker jag, hävdar att månggifte inte är förenligt med ett demokratiskt och modernt samhälle. Och det går tydligen bra att vara ”gift” utan att egentligen inte vara gift i lagens mening, en konstruktion som underlättar en eventuell skilsmässa. Skilsmässa är OK i alla stammar, bland kristna som muslimer. Lite förvånande, men förmodligen även det ett uttryck för kenyanernas pragmatism.

Idag är det lördag vilket betyder förmiddag ihop med "The Stars". Men efter lunch åker jag, Julietta och hennes små flickor, Mary och Jemima, till Shimoni för att bada och lyxa till oss på Shimoni Reef Lodge. Det ska bli mysigt!

Våra stjärnor går till val

Av alla händelser, upplevelser och erfarenheter att minnas från Kenya (för nu är det nedräkning, tro det eller ej) har den gångna helgens "Global Vote" fått en särskild plats i mitt hjärta. Tjejerna genomförde valet med stor entusiasm, stolthet och glädje och det var inte bara roligt att se utan även hoppingivande. De flesta Kenyanska flickor är nämligen extremt tystlåtna och hämmade. De är uppmärksamma, artiga, nyfikna och vänliga men blir stumma i vuxnas sällskap. Otaliga gånger har flickorna i ”The Stars” brottats med sin blyghet och osäkerhet, när jag eller Johan har tilltalat dem, och blygheten vinner nästan alltid. Säger de något är det så tyst att du ändå inte hör. Det har gjort extra ont i hjärtat eftersom våra lektioner ofta handlat om just deras rätt att göra sin röst hörd, att uttala sin åsikt och bli respekterad för den – ett fundamentalt budskap i FN:s barnkonvention.

Det finns, tack och lov, även utåtriktade och trygga tjejer, som vågar och vill ta plats, med dem är lätt räknade. Så när alla dessa timida flickor nu äntrade scenen – och vi vuxna stod i kulisserna – var de visserligen inte högljudda men visade med kropp och handling att det nu var deras tur. Och deras dag. De visste precis vad som skulle göras och gjorde det jättebra. Min uppgift var att fotografera och hålla Bendettah borta från kommandobryggan (B kan inte stava till ordet passiv ;)). Och om vi har tur kommer Stjärnorna att synas i nästa nummer av "The Globe", WCPRCs skolmagasin.

 

Efter den seriösa delen av dagen, tjejernas val av barnrättshjälte för World´s Children´s Prize 2012, blev det lek och fest. Fotboll, dans, sång, dikter och drama stod på programmet. Vi vuxna blev uppbjudna flera gånger och fick nöjet att dansa så svetten lackade. Hur kul som helst! Nu var även tjejerna varma i kläderna och läsk, kakor, godis och bröd fyllde snabbt hungriga små magar under prat och skratt. Ansvariga valfunktionärer fick bindor som tack för det fina jobb de gjort och Salma, vår enastående president, fick ett halsband från Sverige. The Global Vote 2012 i Lunga Lunga blev en oförglömlig dag för både barn och vuxna! :)

För dig som vill veta mer om WCPRC och vad du kan göra för världens barn – läs mer här.

En godnattsaga

Det var en gång en duktig, klok och strävsam kvinna som länge önskat sig ett pass. Hon visste att det var en skatt som kunde öppna nya världar för henne, men även om hon var utbildad och intelligent visste hon inte alls hur hon skulle få sin önskan uppfylld. Ingenstans fanns nämligen information att få så hon frågade olika människor till råds. Någon sa si och någon sa så. En dag träffade hon en kunnig person som berättade att hon först måste skaffa sig ett födelsebevis. Så kvinnan gick till byns finaste hus där hon fick ett formulär av en allvarlig man.

”Jag kan hjälpa dig att signera formuläret men det kostar 400 Ksh”, sa den allvarlige mannen och hänvisade sedan kvinnan till det lilla slottet i grannbyn. Kvinnan tackade och gick hem och funderade på vad hon skulle göra härnäst. Hon visste att hon var alltför betydelselös för att bli hjälpt om hon själv åkte till det lilla slottet. Så hon ringde en viktig man som hade jobbat på slottet. 

”Jag kan hjälpa dig men det kostar 1 000 Ksh” sa den viktige mannen. Han åkte med kvinnans formulär till det lilla slottet men kom snabbt tillbaka igen med dåliga nyheter. Kvinnan hade bott i byn sedan 17 år men var inte född där. Hovmännen på det lilla slottet hade sagt att hon måste åka hem till sin födelseby för att få sitt födelsebevis. Pengarna behöll den viktige mannen trots ogjort ärende.

Nu tänkte kvinnan så det knakade. Att åka till sin födelseby var en resa på 70 mil och hon skulle kanske tvingas vara hemifrån i flera veckor innan födelsebeviset var klart. Det hade hon varken råd eller tid med eftersom hon var en plikttrogen kvinna med ansvar för både anställda och familj. Så hon vände sig ännu en gång till kloka människor för råd och hjälp. Tiden gick och en dag fick kvinnan höra talas om en vis man som kunde allt om födelsebevis och pass. Kvinnan åkte till den stora staden, väntade i flera timmar och fick sedan audience hos den vise mannen.

”Jag kan hjälpa dig att skaffa ett födelsebevis men det kostar 4 500 Ksh och tar en vecka” sa den vise mannen. Kvinnan som var lättad över att slippa åka till sin hemby betalade, åkte hem och väntade på sitt födelsebevis. Efter en vecka åkte hon tillbaka till den vise mannen och hämtade sitt födelsebevis. NU kunde hon ansöka om sitt pass men hur skulle hon gå tillväga? Hon pratade åter med vänner och bekanta och fick då ett telefonnummer till en trollkarl som arbetade för kungen på det Stora Slottet i den stora staden. Trollkarlen kom till kvinnans hus.

”Jag kan hjälpa dig”, sa trollkarlen, ”men det kostar 7 500 Ksh”. Kvinnan som var så tacksam att trollkarlen kommit till hennes undsättning betalade och gjorde allt han sa åt henne. Hon skulle fylla i otaliga svåra och viktiga papper, beställa och hämta ut en pin-kod, hon skulle fotografera sig, hon skulle skaffa kopior på sina föräldrars, sin mans och brors ID-handlingar. Dessutom måste hon ha en rekommendation från en viktig person (som hjälpte henne för 300 Ksh). Kvinnan gjorde allt detta, även om det innebar ännu fler resor, kostnader för fotografering och för transporter av alla kopior. Hon var nu så nära sitt mål att hon nästan kunde ta på passet. 

Trollkarlen berömde kvinnan och sa till henne att hon nu var redo att få besöka kungen i det Stora Slottet i den stora staden. Kvinnan åkte förväntansfull till det Stora Slottet men fick vänta i flera timmar innan kungen äntligen kom. Han talade då om att hennes foton inte dög. Det var bara Slottets fotograf som godkändes av kungen så kvinnan fick återkomma en annan dag. Den dagen åkte hon tidigt till det Stora Slottet och fick än en gång vänta länge utanför porten. Först kom kungen och tittade på alla hennes papper och sa att de var rätt ifyllda. Sen kom kungens marskalk och tog hennes fotografi.  Mer väntan innan hon åter släpptes in till kungen som nu ställde många gåtfulla frågor till henne. Kvinnan kände på sig att om hon svarade fel skulle hon få börja om från början så hon ansträngde sig till det yttersta att lyssna på kungens frågor och svara rätt. 

”Ja, det här verkar vara i sin ordning” meddelade kungen till slut när det nästan hade blivit kväll. Kvinnan fick ett kvitto och ombads återkomma till det Stora Slottet om en vecka.  Kanske får hon då äntligen sitt hett efterlängtade pass, vem vet?! Snipp, snapp, slut – så var sagan slut. 

Ja, kära ni, så går det till i det korrumperade Kenya. Det är så myndighetspersoner förtrycker vanligt folk så att de säkert förblir fattiga, oinformerade och outbildade. För även om det handlade om pass denna gång ser processen i princip likadan ut för den som t ex söker utbildning, lagfart eller tillstånd av olika slag. Den officiella avgiften för ett pass är 4 500 Ksh och för ett födelsebevis 150 Ksh. Kvinnan i sagan har hittills haft utgifter på över 17 000 Ksh (jmf. månadslön om ca 8000 Ksh), processen har tagit flera månader med oändliga timmar i transporter och väntan på olika kontor. Och ännu har hon inte sett sitt pass.

Det mobila Kenya

Jag bara måste skriva om det mobila Kenya och då syftar jag inte på rörlighet (Kenyanerna reser sällan hemifrån) utan om deras symbiotiska förhållande till mobilen. För ingenstans har jag upplevt människor så fastvuxna vid sina nallar som här. De har inga fina mobiler, tvärtom hänger de knappt ihop ibland och är av de märkligaste varumärken. Har ni exempelvis hört talas om ”Okia”? ;-)

Alla vuxna håller en mobil i handen eller har den i höftskynket eller väskan. Ett av mina första Kenyanska intryck var kulturkrocken ”Masaikrigare köper kontantkort”. Masai är den mest traditionsbundna av alla stammar och lever som de alltid har gjort, som nomader i sina speciella rödrutiga plagg och med den karakteristiska trästaven i handen. Man slår ut framtänder, töjer öron (rejält!) och en del bränner in cirklar i kinder och panna på sina spädbarn, ärr som sitter kvar hela livet - allt för att visa att man är en vacker, stolt och modig Masai. Det är, minst sagt, lite udda att se en Masai så självklart ladda sin mobil. 

Mobilkulturen är inte särskilt hövlig. Man svarar i alla lägen oavsett om det är mitt i en lektion, middag eller läkarundersökning. Bendettah, som ofta pratar inför stora grupper, gör helt enkelt paus när det ringer och svarar högt ”Hello!” i en uppfordrande ton. Medan hon avhandlar sitt ärende sitter publiken lugnt och väntar till hon är klar. Till hennes, och kenyanernas, försvar kan sägas att samtalen ofta är väldigt korta. Så korta att du emellanåt knappt förstått vad personen avsåg med sitt samtal innan det är över. Allt för att spara markeringar.

Du laddar mobilen (“Top up” som de kallar det själva) genom att köpa värdebevis som ser ut som skraplotter på allt från 5-1000 KSH. Du skrapar fram en sifferkombination som du ringer in till ditt konto och får snabbt besked om ditt nya saldo. På samma enkla sätt kan du alltid hålla koll på hur mycket ”airtime” du har och även samla lojalitetspoäng, ”Bonga points”. Man kan faktiskt ringa på kredit också, så kallade ”Postpay account”. En service som säkert är ovärderlig i ett land där du sällan kan planera dina ekonomiska tillgångar. En annan finess är Mpesa – den mobila banken. Du kopplar på en bankservice till ditt telefonkonto och kan därmed överföra pengar, betala kontantlöst direkt i affär mm och får alltid mess på alla dina transaktioner. Sätter in pengar gör du hos Mpesa-ombud som funkar som posten och Svenska Spel-ombuden hemma. Smart, smidigt och tillgängligt. 

Att Kenyanerna är så beroende av sina mobiler skiljer dem inte från oss i den industrialiserade världen. Så klart. Men deras mobiler har en överlevnadsdimension som vi saknar, när all annan infrastruktur är undermålig eller för dyr. Det är solklart att utbyggnaden av det mobila nätet starkt bidrar till landets tillväxt och utveckling. Artighet – det får komma i nästa skede.

Ett uppskattat besök!

Papayan i trädgården är ätmogen och den långa regnperioden har inletts. Åtminstone påstås det så och alla gräver och planterar flitigt i sina chambas. Ett nytt inslag i ljudbilden är grodorna som sjunger med lustigt knarriga röster. Möjligen är det något svalare, som en riktigt varm svensk sommardag ungefär, men för det mesta är det soligt. Precis som vanligt. I torsdags kom en tropisk regnskur som fyllde vattentankarna och det var samma dag som Göran, min man besökte PA. Denna speciella dag lanserade vi en ny mikrolånsfond och delade ut lån till 20 kvinnor som kvalificerat sig. Vi beundrade även gemensamt den hypermoderna (tramp-)symaskin som införskaffats till skräddarutbildningen (en donation till Bendettah som lånar ut den till Tayloring-studenterna). Allt tack vare en generös donation  från Sverige..
Asante sana från oss alla! :)

Kenyanerna tycker om gäster och kommer de dessutom långväga ifrån tar välkomnandet aldrig slut. Det bjöds på mat, dryck, danser, dikter, tal och sånger – alla tillägnade Göran, mig och vår välgörare, kvinnan bakom donationen. I Godo hade vi tid för en liten frågestund. Man var förstås nyfiken på Göran men, lite överraskande, även på hur familjeplanering och preventivmedel fungerar i Sverige. G lät mig sköta snacket här, kanske ska förtydligas, men han berättade desto mer om sitt eget arbete och samarbetet mellan Hälsouniversitet och Moi University, vilket gillades. Att en man reser så långt för att besöka sin fru och hennes arbetsplats möttes av både beundran och förundran. Och att han så självklart dansade med kvinnorna när de bjöd upp väckte en enorm munterhet! Kenyanska män dansar nämligen inte i första taget.

Ett par dagar senare, när vi njöt av livet på paradisön Chale Island, tittade en servitris storögt på mig när jag berättade att Göran hade besökt oss i LL. ”Did you take him to Lunga Lunga?!! And it´s his first visit to Kenya!?” utbrast hon i en lätt anklagande ton. Men såväl Göran som personalen och kvinnorna uppskattade mycket att få träffa varandra. Själv är jag så glad att han, för alltid, kommer att veta om vad och vilka jag pratar. Och det känns väldigt bra!