På plats i Lunga Lunga

Knappt en vecka i Kenya men, oj, vad mycket jag redan har fått se och uppleva. Hett som i en bakugn, + 35-37 C, fattiga människor, skräp och smuts överallt men också glädje, skratt, god mat och mycket musik. Jag mottas vänligt och nyfiket av alla tjejer och kvinnor vart jag än kommer. Ofta förlägna till en början men det går snabbt över. Männen, särskilt yngre, hälsar också glatt ”Jambo”, ”Salaam” eller ”How are you”. Ingen tigger och ändå finns det hur stora och många behov som helst. Några axplock av kvinnoöden jag mött;

Janet och Mary på hushållsskolan i Nairobi

Gladys och Sofia som utbildar sig till frisörer men som ständigt riskerar att utsättas för övergrepp och trakasserier när de tvingas gå långt för att hämta vatten efter skoltid. Det är kvinnors syssla att se till att det finns vatten i hemmet även om det är både tungt och farligt. Vattentunnor nära hemmet underlättar inte bara hygien, hälsa och matlagning utan är lika mycket en säkerhetsfråga. Men vattentunnor kostar ca 500 kr/st och det har få råd med. Joyce, 4-barnsmor, som bor i ett litet eländigt skjul och som precis tagit sin examen som bilmekaniker men lider av en underlivssjukdom som hon måste operera innan hon kan jobba (eftersom hon blöder oavbrutet). Denna operation kostar 6000 kr, en ofattbar summa för Joyce. Lindy tog därför hem ett TV-team till henne, när vi var där, för att försöka samla in pengar av godhjärtade TV-tittare. Janet vars pappa är en mycket våldsam alkoholist vilket lett till att mamman har flytt hemmet och övergett sina barn. Janet går på Nanny School för att skaffa sig en utbildning som kan leda till jobb men denna utbildning kostar 5000 shilling (ca 500 kr), pengar Janet förstås inte har. Och det finns många fler som Janet. Därför har Project Africa startat en stipendiefond som också behöver finansiering. Idéer, engagemang och vilja saknas inte här, bara pengar. 

I Perani och Lunga Lunga har jag nu träffat två grupper av kvinnliga företagare och kvinnor som vill starta företag, många av dem icke-skrivkunniga eller engelskspråkiga. Alla är gifta och har barn, flera har mellan 6-10 barn (en berättade att hon har 17!). Ett par änkor finns det också. I Perani blev vi välkomnade med sång och dans som rörde mig till tårar. Vi pratar mestadels via tolk, men några är riktigt duktiga på engelska. Just skillnaderna i språkkunskaper och utbildningsnivå kommer att bli en utmaning men jag hoppas, och tror, att alla ska få med sig något från lektionerna som jag och Johan ska börja hålla i nästa vecka. Och det ska bli hur kul som helst!

Josephine, Bendettah och Julietta