Konsten att åka Matatu

I morse, vid 5-tiden, kom regnet och en doft av ingefära spred sig i hyddan. Syrsorna gnisslade på i oförminskad takt och en fågel ljöd som ett billarm. Tuppen fick sällskap av kossorna som råmande hälsade regnet välkommet och i fjärran mullrade åskan. Efter denna dag, kväll och natt av strömlös, tryckande, fuktig värme – tänk er att sova i en bastu - har jag aldrig blivit så glad för ett regn. Temperaturen måste ha sjunkit med 10 grader. Mitt palmbladstak höll i princip tätt, bara några droppar sökte sig in. Nu återstår att se om var tillfälligt eller om regnperioden kommit tidigt i år. 

Jag har lärt mig att åka Matatu, en slags privat kollektivtrafik med minibussar som trafikerar Kenyas vägar enligt en tidtabell som inte finns. Konduktören/inkastaren spejar efter passagerare utmed vägkanten och kommunicerar med dem på ett, för den oinvigde, obegripligt teckenspråk. Han (de är alltid män) talar om för föraren om någon ska på eller av genom att banka i bildörren. Passagerare ansluter var som helst, även om det finns busshållplatser, och man kan tydligen ta ombord alla som vill åka med. Inklusive kol-, potatis- och rissäckar, väskor och en och annan höna. När du tror att bussen är full stiger det på fler. Och när du är helt övertygad om att bussen är full, byter några säten med varandra och plötsligt har det gjorts plats för en familj till.

Häromdagen räknade jag till 20 personer i en bil som var byggd för 12. När det bara inte gick att tränga in fler (man står upp med böjd nacke, sitter i varandras knän, på kanten av sätena, på golvet..var helst det går att placera sin rumpa) hängde tre män utanför bussen. Om man inte har råd med ”biljett” kan man få åka med ändå på villkoret att man hjälper konduktören, t ex med att lasta på rissäckar, och att det inte finns betalande passagerare som behöver platsen. Sympatiskt, tycker jag.

Kolet vattnas för att inte damma i bilen.

Bilarna är döpta efter engelska fotbollslag (eller spelare) och är både risiga och buckliga, men förarna verkar omåttligt stolta över sina fordon. En Matatu jag åkte med var så eländig att jag trodde den skulle braka ihop i nästa väghål (och DE är många). All stötdämpning och sätesstoppning måste ha förbrukats redan på 70-talet och dörren flög upp lite då och då, av sig själv, för att slutligen ramla av helt. Vid en hållplats, som tur var, men ingen höjde så mycket som ett ögonbryn. Efter att konduktören häktat fast dörren igen skumpade vi bara vidare.

På vissa hållplatser erbjuds vi att köpa snacks och dryck (eller varför inte ett hänglås?) av försäljare som försöker trycka in sina varor genom de halvöppna fönstren. Ibland kör föraren iväg innan säljaren fått betalt och då blir det ett himla liv. 

Hastigheten som gäller är maxfart. Plattan i botten oavsett raksträcka, kurva, tätort, vägarbete eller möte med lastbil och vinglande cyklister med rissäckar på pakethållaren. Samtidigt. Och Matatun kör bara när den är full vilket leder till att vi kan komma 15-20 min för sent till lektionerna. Men sena Matatus är laga förfall här och ingen stressar när vi blir stillastående i hettan. En enkel Mombasa-Lunga Lunga kostar 25 kr och resan tar 1 ½ timme så det är ett färdmedel alla använder sig av. Praktiskt, tillgängligt och billigt!

Ovanligt rymligt, men inte länge till....

Livet i LL

Att leva i Lunga Lunga går förvånansvärt bra. Är nu hemmastadd i min lilla hydda (nr 2 på bilden i tidigare inlägg), har lärt mig duscha med vattenbunkar och hur man undviker att få in jorddamm i sängen. Första dagen, när jag låg och flämtade i värmen, såg jag en ovälkommen sambo, en meterlång varan, på hyddans innertak. Och när han upptäckte mig ramlade han ned av pur förskräckelse, klättrade snabbt upp igen och sprang ut genom ett hål. Förmodligen räddare än jag men huvaligen vad jag hoppade till. Det finns en golvfläkt som en mentor före mig har köpt (tack till dig!) och som jag betalar el för.

Min skygga sambo, Vera Varan

Vaknar gör jag till böneutroparen, först vi 4-tiden och sedan i soluppgången, runt 6. Mombasa med omnejd är mestadels muslimskt men det finns gott om kristna också. Efter morgontvätt bjuds vi på Mandazi (ett slags friterat bröd), formbröd eller pannkakor, ägg och gott thé med mjölk av Julietta som är vår hushållerska och f.d. elev på Project Africas skräddarutbildning. Måltiderna i övrigt består alltid av grönsaksröror ihop med Chapati (ett platt vetebröd som steks i olja), ris eller en potatis/bananblandning. Ibland får vi kött (get, kyckling eller nöt) och alltid frukt till dessert. Aldrig fisk. Till det dricks vatten eller läsk. Alkohol är no-no. Menyn är inte så varierad men god och vi äter gärna våra måltider under Makutin – ett tak av palmblad som byggts som ett "lusthus". Den svalaste platsen på Mission house.

Johan vilar efter lunchen

Ljuden i LL beror på tidpunkt. På dagarna blandas prat, skratt och sång från skolhuset med afrikansk musik från grannens kafé och trafikljud från landsvägen. När solen går ned spelar syrsorna upp. En och annan nattaktiv fågel, prassel från djur och trädens grenar. En natt vaknade jag av en duns mot taket. Kanske var det en apa. Jag såg en apfamilj ett stycke från byn men de är normalt skygga. När solen går upp bjuder färgsprakande fåglar på en fantastisk morgonkonsert och i fjärran hörs tuppen gala. Juliettas borstande, köksskrammel och Makumis, nattvaktens, hemtrevliga småpratande tillhör också ljudbilden när en ny dag randas.

Julietta bakar chapati

Strömmen går titt som tätt (och då skyller man på tanzanierna). Ibland är den borta hela dagen men eftersom man lagar mat på gasspis och kolgrillsugn flyter livet på bra ändå. Det är bara dataklasserna som får problem. Och kylskåpet förstås (frys använder man inte). Just nu är det torka och man förbereder därför sina chambas (grönsaksodlingar) och väntar på regnperioden som kommer i månadsskiftet mars/april. Februari är årets varmaste månad så regelbunden påfyllning av vatten, invärtes som utvärtes, är en absolut nödvändighet. Det finns två årstider – sommar och ännu mer sommar.

Maten handlas på marknaden i byn. Marknaden = försäljare som lagt ut en kartongbit på marken eller ställt upp ett enkelt bord på vilket man erbjuder sina varor. Tomater, kål, matbanan, potatis, en slags afrikansk mangold och lök är de vanligaste grönsakerna och alla säljer i princip samma sak. Det är bland annat det vi kommer att prata om på kommande lektioner i företagande; att fundera på var kundbehov och affärsmöjligheter finns och hur man ska kunna nischa sig visavi andra.

Emelie säljer tomater, potatis och lök på marknaden

Någon gång ska jag berätta om hur man transporterar sig men det kräver ett eget kapitel ;)

På plats i Lunga Lunga

Knappt en vecka i Kenya men, oj, vad mycket jag redan har fått se och uppleva. Hett som i en bakugn, + 35-37 C, fattiga människor, skräp och smuts överallt men också glädje, skratt, god mat och mycket musik. Jag mottas vänligt och nyfiket av alla tjejer och kvinnor vart jag än kommer. Ofta förlägna till en början men det går snabbt över. Männen, särskilt yngre, hälsar också glatt ”Jambo”, ”Salaam” eller ”How are you”. Ingen tigger och ändå finns det hur stora och många behov som helst. Några axplock av kvinnoöden jag mött;

Janet och Mary på hushållsskolan i Nairobi

Gladys och Sofia som utbildar sig till frisörer men som ständigt riskerar att utsättas för övergrepp och trakasserier när de tvingas gå långt för att hämta vatten efter skoltid. Det är kvinnors syssla att se till att det finns vatten i hemmet även om det är både tungt och farligt. Vattentunnor nära hemmet underlättar inte bara hygien, hälsa och matlagning utan är lika mycket en säkerhetsfråga. Men vattentunnor kostar ca 500 kr/st och det har få råd med. Joyce, 4-barnsmor, som bor i ett litet eländigt skjul och som precis tagit sin examen som bilmekaniker men lider av en underlivssjukdom som hon måste operera innan hon kan jobba (eftersom hon blöder oavbrutet). Denna operation kostar 6000 kr, en ofattbar summa för Joyce. Lindy tog därför hem ett TV-team till henne, när vi var där, för att försöka samla in pengar av godhjärtade TV-tittare. Janet vars pappa är en mycket våldsam alkoholist vilket lett till att mamman har flytt hemmet och övergett sina barn. Janet går på Nanny School för att skaffa sig en utbildning som kan leda till jobb men denna utbildning kostar 5000 shilling (ca 500 kr), pengar Janet förstås inte har. Och det finns många fler som Janet. Därför har Project Africa startat en stipendiefond som också behöver finansiering. Idéer, engagemang och vilja saknas inte här, bara pengar. 

I Perani och Lunga Lunga har jag nu träffat två grupper av kvinnliga företagare och kvinnor som vill starta företag, många av dem icke-skrivkunniga eller engelskspråkiga. Alla är gifta och har barn, flera har mellan 6-10 barn (en berättade att hon har 17!). Ett par änkor finns det också. I Perani blev vi välkomnade med sång och dans som rörde mig till tårar. Vi pratar mestadels via tolk, men några är riktigt duktiga på engelska. Just skillnaderna i språkkunskaper och utbildningsnivå kommer att bli en utmaning men jag hoppas, och tror, att alla ska få med sig något från lektionerna som jag och Johan ska börja hålla i nästa vecka. Och det ska bli hur kul som helst!

Josephine, Bendettah och Julietta

”Welcome so much!”

Tre dagar har nu gått sedan jag lämnade min familj i ett kallt och snöigt Sverige. Och i tre dagar har jag bott ihop med svenskar och kenyaner i Mission House i Nairobi, HK för Project Africa. Efter att ha landat på Kenyatta, ordnat visum och hämtat ut bagaget gick jag ut i den kenyanska kvällen och möttes av syrsor, palmer, bilar, värme, dieseldofter och Dirham - en glad snubbe som körde mig säkert och snabbt till Mission House. Lärde mig ett nytt ord på vägen (Asante = tack) och fick det varmaste välkomnade någonsin av Ma Bendettah, min nya chef. I huset fanns redan Johan som jag ska arbeta ihop med i Lunga Lunga, några tjejer som arbetar i ett annat projekt och en handfull personal. Under dessa första dagar har vi fått en kort introduktion till de olika aktiviteter som pågår inom projektet och bestämt vad vi ska fokusera på i första hand – lektioner i Business, Literacy och Health. Efter att ha pratat ihop oss med Sara, som vi nu avlöser i Lunga Lunga, har vi satt ett konkret mål - att alla i gruppen, som är skrivkunniga, ska ha skapat en enkel affärsplan innan vi åker hem.

Bendettah har, trots familj i LungaLunga som väntar på henne, inte vikit en sekund från vår sida. Inte ens när jag försökte gå en kort promenad i kvarteret, ville hon att jag skulle gå ensam. Och när vi idag besökte Nairobi för att se lite av staden och köpa mobilt internet anmodade hon oss att låsa bildörrarna, ”This is Nairobi”. Och självklart är den utbredda fattigdomen påtaglig. Också. Kåkstäder ligger granne med egendomar bakom höga, låsta järngrindar. Barn säljer jordnötter i smutsiga pappersstrutar bland glänsande bilar som stannat för rödljus.  Nåja, glänsande var kanske att ta i men den växande medelklassen är ett faktum här. Jag har också fått träffa och prata med Lindy som just nu jobbar hårt inför valet i december, dels för att få en riksdagsplats för egen del, dels för att försöka ena kvinnliga socialdemokrater i flera afrikanska länder. Hon kom direkt från en konferens i Mosambique och var både trött och inspirerad. Men det är en rejäl uppförsbacke hon har. För i Kenya röstar man inte på de politiska sakfrågorna utan på den stam man tillhör. Att då dessutom vara kvinna som försöker föra in ett politiskt budskap om jämställdhet och jämlikhet. I morgon kväll reser Bendettah, Johan och jag till Lunga Lunga – en bussresa som tar 10 timmar. Ser väldigt mycket fram emot att äntligen få träffa alla kvinnor och tjejer! :)

Slutspurt

I morse ringde en trevlig journalist på Radio Östergötland och ställde frågor om min resa i direktsändning. Hade inte pratat upp rösten så tidigt på morgonen men samtalet flöt på ganska bra ändå tyckte jag. Länk till intervjun hittar du som är nyfiken här

Annars går min sista dag i Linköping i det socialas tecken. Morgonfika med byrån, lunch med kompis och middag med familjen. Sarah fyller 20 år till helgen så vi ska ha en kombinerad födelsedags- och avskedsmiddag. När jag kommer hem till Sverige igen, i mitten av maj, bor jag och G i Norrköping så i natt sover jag dessutom för sista gången i vår fina våning på Klostergatan. Lite konstigt känns det.

Nästa gång jag skriver blir det från Nairobi, Kenya. Baadaye! 

Packning pågår

Bara tre dagar till avfärd och dags att börja packa på allvar. Jag får ta med två större väskor på flyget och de kommer nog att behövas. Men hur packar man för tre månader? Har bestämt att ta med sparsamt med kläder och hellre göra plats för elektronisk utrustning av olika slag, mediciner, böcker och presenter. Vet att afrikaner är oerhört generösa med gåvor, trots knappa resurser, så det måste jag ha med mig. Några linnen, kjolar och klänningar räcker långt. Ett varmt ombyte för kyliga kvällar och ett par sandaler. Resten kan jag köpa på plats. Dels blir det roligt att bära afrikanska kläder, dels stöder jag samtidigt den lokala handeln. Malariaprofylaxen börjar bli en plåga. Huvudvärk och myrkrypningar i hud och händer. Men jag äter tabletterna förstås, oavsett vad. Malarian dödar ca 800 000 människor varje år, huvudsakligen barn under 5 år. Man forskar på ett vaccin men har, tyvärr, inte hittat någon bot ännu.

Kenya är en demokratisk republik och i år är det val igen. Förra gången, 2007, blev det en hel del oroligheter och våld mellan olika folkgrupper bland annat p.g.a anklagelser om valfusk. Så många som 1500 dog i kravallerna och man är lite orolig för vad som kommer att hända denna gång. Kenya har inte någon homogen befolkning utan består av över 40 etniska grupper (officiellt erkända) och omkring 60 språk talas i landet. Men det är engelska och swahili som är de officiella språken, gud ske lov. Baadaye! J

Mitt nya hem

10 dagar till avfärd och förberedelserna fortsätter. Är väldigt glad att jag tog ledigt även inför resan, hur skulle jag annars ha hunnit med allt?! Insåg till exempel häromdagen att jag inte hinner hem för att inkomstdeklarera i tid och sökte därför idag om anstånd hos Skatteverket (undrar vad som händer om jag får avslag?)

Annars har jag ägnat dagen åt köp av myggnät, torrschampoo, pengabälte, reseapotek och pengar. Visum ansöker jag om, och betalar 50 USD för, direkt på Nairobis flygplats. US-dollars är överhuvudtaget eftertraktad valuta i Kenya men jag köpte även de 3000 Kenyanska Shilling som fanns på Forex (motsvarar ca 200 kr). Bara för att jag var nyfiken :-)

I morse blev jag uppringd, och kort intervjuad, av en journalist från tidningen Tara som skrev en artikel om volontärarbete. Hon ville skriva om ”seriöst” volontärarbete, sa hon, vilket gjorde mig konfunderad. Finns det oseriöst volontärarbete och hur ser då det ut?

På ”allmän” begäran bifogar jag en bild på mitt nya hem i LungaLunga. Visst är det helt OK?!