Farväl Lunga Lunga

Idag, på självaste min födelsedag, höll jag min sista lektion och i morgon torsdag kommer Daniel till Lunga Lunga för att köra mig och Bendettah till Moi Airport, Mombasa. Därifrån tar vi flyget till Nairobi för ett par dagar i huvudstaden och på lördag går planet hem till Sverige. För tre månader sedan tog jag mig ”the African way” till Lunga Lunga – en skumpig, utdragen, obekväm, svettig men billig bussresa på 14 timmar. Nu kostar jag på mig att åka hem som den ”muzungo” jag är. Bekvämt, snabbt och dyrt.

Tidpunkten har också kommit att stänga bloggen och summera min volontärtid för Project Africa, Mombasa, Kenya, Afrika. Men hur gör jag det utan att det blir sentimentalt, klyschigt och platt? För orden räcker, på något sätt, inte till. Förmodligen behöver jag också vara hemma ett tag för att, på ett djupare plan, smälta allt jag varit med om och hur det kommer att påverka återstoden av mitt liv. Så tills vidare gör jag enkla 10-i-topp-listor och börjar med vad jag INTE kommer att sakna;

1. Nedskräpningen och smutsen
2. Korruptionen och byråkratin
3. Falsksången och domedagspredikningarna från protestantkyrkan
4. Stirrande, kommenterande män
5. Röken och avgaserna
6. Försäljarna som bestämt sig för att sälja på mig något jag absolut inte behöver
7. Böneutroparen
8. Den tunga trafiken
9. Trängseln och förseningarna på Matatus
10. Insekter och allmänt grus i sängen

Det finns förstås oerhört mycket att beklaga, och uppröras över, här i Kenya. Den extrema fattigdomen och hur barn, kvinnor och djur behandlas generellt, men det är så allvarliga frågor att de inte platsar på en lista som denna. Det är dessutom inget jag kan lämna bakom mig utan, förhoppningsvis, något jag kommer att fortsätta försöka påverka, indirekt, hemifrån. Om så enbart på mikronivå. Med det sagt går jag över till 10-i-topp-listan över vad jag kommer att sakna. Mycket.

1. Bendettah, min syster
2. Alla övriga kloka, positiva och urstarka kvinnor
3. Den afrikanska vänligheten och generositeten
4. Lektionerna
5. Det lugna vardagslivet på Mission House ihop med elever och personal
6. Hakuna Matata-mentaliteten och övertygelsen om att det finns en bra framtid (trots allt)
7. Alla goa, glada och nyfikna barn
8. Färsk, solmogen frukt varje dag
9. Solen och stränderna
10. Den vackra naturen, fåglarna och de vilda djuren.

Även om jag känner ett stråk av vemod ska det bli jätteskönt att komma hem till familj och vänner. Framför allt till Göran, min älskade man, som jag har saknat varje dag och som så självklart släppte iväg mig. Och det gjorde han inte förgäves.  För de senaste tre månaderna har varit en helt unik, omvälvande, rolig och lärorik tid ihop med fantastiska människor.

Asanta Sana - Tack - Bendettah, Julietta, Josephine, Johan, Isak, Mr Attman, Rehema, Nyamvula, Janet, Shida, Kristin, Elisabeth, Eunice, Aisha, Mwaka, Benjamin, Ester, Esther, Anne, Anna x 3, Margareth, Cecilia, Teresia, Teresa, Nazua, Lilian, Caroline, Dorcas, Margreth, Damaris, Joyce, Judith, Mlongo, Saveth, June, Emelie, Mercy, Salma, Riziki, Agatha, Mbeyu och alla andra – ingen nämnd och ingen glömd.

Tack också till alla där hemma som följt mig via bloggen. Ert stöd och intresse har betytt mycket. Vi ses snart!

Kenyanska rytmer

Natten kommer tidigt här i Kenya. Redan vid 18.30-tiden är det mörkt och någon timma senare är det becksvart. Bara en vecka till ska jag sova under myggnät, åtminstone för denna gång. Ser fram emot obruten sömn för trots öronproppar vaknar jag alltid flera gånger per natt av olika ljud som strömmar in genom de öppna fönstren. I Mombasa med omnejd är glasfönster väldigt ovanliga och också onödiga då temperaturen sällan, för att inte säga aldrig, sjunker under 20 grader.

Eftersom musik och sång har en central plats i mitt familjeliv vill jag berätta något om kenyanernas förhållande till musik. För musik hörs överallt och (nästan) vilken tid som helst på dygnet. Julietta sjunger gärna Duruma-hymner när hon är glad. Och alla som äger en musikanläggning nyttjar den konstant för att spela afrikanska upp-tempo-låtar (tror inte att de känner till moll). Reggae är också populärt i Kenya, rastafaris ser man lite här och var. I varje välsorterad kiosk kan du köpa mössor och andra accessoarer i de klassiska, randiga rastafärgerna. 

De näringsidkare som ALLTID spelar musik är matatus/bussar, barer (inte så konstigt) och hårfrisörer (mera konstigt). Liksom gaspedalen hålls i botten, spelas musiken på maxvolym. För att man är stolt över sina knastriga högtalare, eller lomhörd, är oklart, men ingen av mina vänner förstår när jag håller för öronen i ”discobussen” som är värst av alla. Känner mig som en pensionär.

Även i kyrkorna spelas det mycket och hög musik, gärna karaoke och ”peoples songs”. Vår granne – en protestantisk kyrka – har den värsta högtalaranläggningen i byn och nu kan jag med bestämdhet slå fast att myten ”afrikaner har musiken i blodet” är just en så fördomsfull myt som man kunde tro. Så mycket falsksång som mina arma öron har tvingats utstå under dessa månader. Huvaligen.

Olika stammar har sina egna hymner, ofta med religiösa förtecken. Kambas har många musiker som ofta spelas och visas här (piratkopior, förstås, vem har råd med original-CDs?!). För när du spelar en CD ska du helst också koppla den till en TV så att alla kan se artisten. Och sen tar kreativiteten slut. ”Artisten-står-i-en-trädgård/strand-sjunger-in-i-kameran-och-ett-gäng-damer-skakar-på-rumpan-i-bakgrunden”-konceptet dominerar fullständigt. Men det svänger ofta skönt :)

 Lyssna själva!

Nedräkningen börjar på nytt

Drygt en vecka kvar i Kenya och nu är det slutspurt på allvar. Lite stressad över att kvinnorna i Godo halkat efter de andra (en lektion gick bort på grund av matutdelning av Röda Korset och två andra dagar på grund av ihållande regn) men litar på att deras starka motivation och Bendettah tar dem i mål. Ska idag översätta en mall, till en enkel affärsplan, till Swahili och printa ut den ihop med en engelsk variant så jag kan dela ut dem på morgondagens lektion i LL. För det blir faktiskt min sista lektion med dessa fantastiska damer. Jag hoppas också att några Rafiki-brev från Sverige har hunnit fram till i morgon. Spännande! På måndag träffar jag Godo-kvinnorna för sista gången och onsdag Perani. Känns jättekonstigt och lite vemodigt men allt roligt brukar ju ha ett slut. Och jag är så oerhört nöjd med vad vi har åstadkommit tillsammans under dessa oförglömliga månader i Kenya. Josephine, Bendettah och Julietta vill inte att jag ska åka men jag har lovat att besöka dem igen så snart jag kan.

På fredag åker jag och Josephine, vår sjuksköterska, med Teresia från Godo till traktens sjukhus för att skaffa henne nya tänder. Teresia och jag är ungefär jämngamla (de flesta vet inte exakt hur gamla de är) men tappade alla tänder efter sina förlossningar. Ett stort handikapp, såväl psykiskt som fysiskt, och barn och vuxna skrattar ofta åt henne. Hon är den härligaste, gladaste person man kan tänka sig, som jobbar hårt med sitt lilla företag. Tack vare en generös donation från Sverige får nu Teresa nya tänder och hennes glädje över detta vet inga gränser. STORT tack!

Vädret liknar nu en bra svensk sommar. Det regnar ibland, mulet och soligt om vartannat, och jag behöver inte duscha 4 gånger per dag för att få bort svett- och smutslager. Tvärtom känns tvättvattnet lite kyligt och jag sover i både nattlinne och lakan. Mangon börjar mogna på träden och majsen står halvmeterhög på åkrarna. Samtidigt får jag rapporter hemifrån om vårens första glassar, bad och grillningar - lycklig över att få återvända till Moder Svea när hon är som vackrast.



Om precis en vecka lyfter planet från Mombasa till Nairobi där jag och Bendettah ska tillbringa två dagar innan hemresan till Sverige. Hon flyger då för första gången i sitt liv och jag är så glad att hon ville följa med även om hon är rädd. Vi ska göra lite sightseeing, och kanske shoppa. Det kommer att bli det svåraste - att skiljas från Bendettah som nu är min vackra, afrikanska syster.