Välkomstbrevet

Så har det äntligen börjat snöa och jag kommer att få lämna ett vintrigt Sverige. Precis som för många år sedan då jag flyttade till ett annat varmt land - Florida. Den gången väntade lyx och flärd i överdåd. Ett hus med sju badrum, alla i italiensk marmor, ett privat vaktbolag, yachten förtöjd vid tomten, äkta mattor på garagegolvet och flera lyxbilar. Då, för en 18-åring, imponerande och surrealistiskt men, med facit i hand, ett ytligt, känslofattigt och tragiskt liv för familjen som bodde där. Jag har länge undrat vad det blev av dessa barn.

Nu väntar ett land fattigt på materiella tillgångar (åtminstone hos den övervägande majoriteten) men rikt på framtidstro och mänskliga och kulturella resurser. Det är åtminstone bilden jag fått hittills. Återstår att se om jag får rätt. Häromdagen kom ett långt och trevligt välkomstbrev från projektets koordinator, Bendettah Mutinah. Det är Bendettah som kommer att vara min närmaste chef i LungaLunga. Förutom en stor mängd praktisk information fick jag veta att mina nya arbetskamrater heter Annah Kelly som är datalärare, Mr Attman är skräddare och ansvarig för sömnadsutbildningen och Josephine Maitini är sjuksköterska. Till personalen hör också Makumi som är vakt och säkerhetsansvarig och Julietta, kokerska och husfru i centret.

Utöver arbetsbeskrivningen som berörde undervisningsdelarna, mentorskapet, mikrolånsförvaltning mm påminde Bendettah mig, mycket artigt, om att jag kommer att vara en förebild - inte minst för flickorna, 6-15 år, som kallas "The stars" - varför uppförande, klädsel och avhållsamhet från laster (rökning och alkohol) är viktigt att tänka på. Kanske på förekommen anledning, och det är bra att hon är tydlig med förväntningarna på oss volontärer. Bendettah skickade även med bilder på min kommande bostad och det var inget som avskräckte, tvärtom blev jag positivt överraskad. Hyddan var riktigt fin även om den saknar rinnande vatten och toalett. Ju närmare avresedatum, ju mer verkligt blir det. Att jag faktiskt är på väg till Afrika.