Nedräkningen börjar

Nypreparerad mot Kolera, Meningit i alla varianter och Gula febern och fullastad med vattenreningstabletter, Dimor, MyggA och desinfektionsflaskor. Har aldrig besökt vårdcentraler och apotek så ofta som nu men det är förmodligen en god investering. Igår blev jag fint "avtackad" på jobbet även om jag kommer att rycka in ett par gånger till innan avfärd. Men det börjar kännas i både knopp och kropp att nedräkningen har börjat. Veckorna innan avfärd kommer att ägnas åt en stor mängd praktiska bestyr och att-göra-listan börjar bli lång. Det ska fixas med mobiler och datorer, vaccineras (igen!) deklareras, försäkras, postas, inhandlas, klippas, betalas, växlas mm mm Dessutom har jag planerat in mycket umgängestid med barnen, maken, systrar, föräldrar, mostrar och vänner.

En fråga jag fått flera gånger är "Kommer du tillbaka?" Självklart kommer jag tillbaka, allt annat vore otänkbart. En annan fråga som många ställt är varför jag åker själv. Svaret är att Afrika är mitt projekt och min dröm. Göran har andra drömmar som han är fri att uppfylla när och om han vill. Men självklart kommer han ned och hälsar på, om det finns tid och möjlighet. Det hoppas vi båda.

Min chef Lindy Wafula håller ett sk TED-talk som beskriver varför hon startade Project Africa. Lyssna och bli berörd!

Välkomstbrevet

Så har det äntligen börjat snöa och jag kommer att få lämna ett vintrigt Sverige. Precis som för många år sedan då jag flyttade till ett annat varmt land - Florida. Den gången väntade lyx och flärd i överdåd. Ett hus med sju badrum, alla i italiensk marmor, ett privat vaktbolag, yachten förtöjd vid tomten, äkta mattor på garagegolvet och flera lyxbilar. Då, för en 18-åring, imponerande och surrealistiskt men, med facit i hand, ett ytligt, känslofattigt och tragiskt liv för familjen som bodde där. Jag har länge undrat vad det blev av dessa barn.

Nu väntar ett land fattigt på materiella tillgångar (åtminstone hos den övervägande majoriteten) men rikt på framtidstro och mänskliga och kulturella resurser. Det är åtminstone bilden jag fått hittills. Återstår att se om jag får rätt. Häromdagen kom ett långt och trevligt välkomstbrev från projektets koordinator, Bendettah Mutinah. Det är Bendettah som kommer att vara min närmaste chef i LungaLunga. Förutom en stor mängd praktisk information fick jag veta att mina nya arbetskamrater heter Annah Kelly som är datalärare, Mr Attman är skräddare och ansvarig för sömnadsutbildningen och Josephine Maitini är sjuksköterska. Till personalen hör också Makumi som är vakt och säkerhetsansvarig och Julietta, kokerska och husfru i centret.

Utöver arbetsbeskrivningen som berörde undervisningsdelarna, mentorskapet, mikrolånsförvaltning mm påminde Bendettah mig, mycket artigt, om att jag kommer att vara en förebild - inte minst för flickorna, 6-15 år, som kallas "The stars" - varför uppförande, klädsel och avhållsamhet från laster (rökning och alkohol) är viktigt att tänka på. Kanske på förekommen anledning, och det är bra att hon är tydlig med förväntningarna på oss volontärer. Bendettah skickade även med bilder på min kommande bostad och det var inget som avskräckte, tvärtom blev jag positivt överraskad. Hyddan var riktigt fin även om den saknar rinnande vatten och toalett. Ju närmare avresedatum, ju mer verkligt blir det. Att jag faktiskt är på väg till Afrika.

Så var bloggen uppe och de första vaccinationerna tagna. I denna blogg kommer jag att skriva om mina upplevelser, lärdomar, motgångar och medgångar som volontär i Kenya våren 2012. Jag kommer att arbeta inom en Kenyansk NGO - Project Africa - vars mål är att stärka kvinnors ställning i det Kenyanska samhället i synnerhet och det afrikanska i allmänhet. Ett mål som jag, personligen, känner starkt för.

Organisationen grundades 2008 av Lindy Wafula, en kenyansk kvinna som har fått nog av att kvinnors kompetens och resurser slösas bort. Läs gärna mer om Lindy och projektet på: http://www.projectforafrica.org/